Kreativitet - överallt men ingenting utan distinktion

Våren 2011 ser jag kreativitet vart jag än vänder mig. Idag inleds vetenskapsfestivalen i Göteborg med kreativitet som årets tema. Definitionen av kreativitet är synnerligen bred: "att våga göra en tankeresa som leder fram till nya upptäckter." På söndag är det nyval i Västra Götalandsregionen efter rösträkningsdebaclet i höstas. Folkpartiet har i sitt kampanjarbete annekterat begreppet "den kreativa regionen", som i deras tappning "präglas av nytänkande, mer forskning, ökat entreprenörskap, aktivt miljöarbete och ett blomstrande kulturliv." Härom månaden var jag på Berghs School of Communication i Stockholm för ett möte med den vetenskapliga referensgruppen i digitala undret-projektet. Där plockade jag upp ett ex av deras tidskrift Berghs Print, som givetvis hade kreativitet som tema.

Kreativitet är alltså gångbart inom både vetenskap, politik och marknadskommunikation. Vad är det då som är så attraktiv med kreativitet? Det borde vara lätt att svara på, för på senare tid har det sköljt en våg av intresse för kreativitet över den samhällsvetenskapliga forskningen. Men det är svårt att skapa sig någon vidare förståelse av vad kreativitet är, vare sig man tittar runt omkring sig eller på forskningsfronten. Ofta används begreppet i en mycket bred betydelse av nytänkande, till exempel på vetenskapsfestivalen och inom forskning inspirerad av Joseph Schumpeters syn på innovation och entreprenörskap. Ibland är kreativitet synonymt med det som görs inom kreativa näringar som reklam, musik och konst, vilka har fått en större roll i samhällsekonomin på sistone och ännu mycket större roll i forskningen om densamma. Ofta är begreppet kreativitet kopplat till tanken om speciella begåvningar och talanger och de miljöer som fostrar dessa talanger, inte minst i Richard Floridas uppmärksammade idéer om den kreativa klassen och dess toleranta, diversifierade städer (en syn vilken inte minst präglar Berghspublikationen).

Jag skriver just nu på en artikel om kreativitet i reklambranschen, där jag menar att kreativitetsbegreppet har förlorat sitt analytiska värde. Den tidigare reklamforskningen har behandlat kreativitet som något givet och existerande som går att klassificera, mäta och lokalisera. Vi tittar istället på hur kreativitet existerar i ett sammanhang där det sätts i relation till något annat, som alltså inte anses kreativt. Alla kan inte vara kreativa, kreativitet är hierarkiskt. Inom reklamen är det framför allt reklamtävlingarna och det komplex av status- och nätverksrelationer som finns runtomkring tävlingarna som definierar vad som har kreativ status. Pierre Bourdieu har myntat begreppet symboliskt kapital för att synliggöra makten inom olika sociala fält som till exempel reklam. I boken La distinction från 1979 beskrev Bourdieu på 600 tunga sidor hur estetiska kvaliteter som god smak är en fråga om maktutövning på grundval av klass. I Les régles de l'art från 1992 beskrev han samma maktutövning inom det litterära fältet. Reklam är visserligen inte finkultur som litteratur och dagens klassmönster är annorlunda än de som Bourdieu beskrev. Men begreppsapparaten, där framgång inom ett fält är beroende av kulturellt kapital - förkroppsligade egenskaper och institutionaliserat kapital i form av titlar - såväl som socialt kapital - att förknippas med rätt människor och kunna mobilisera deras resurser - är användbar även för förståelsen av reklambranschen idag.

Under referensgruppsmötet på Berghs handlade vårt samtal till stor del just om skapandet av regelverk som avgör status. Det är väldigt tydligt inom reklamen, där den tvetydiga kreativitet står i centrum. Men det blev också påtagligt hur mycket samma perspektiv gäller för den akademiska världen. Sedan vi möttes förra gången i maj 2010 har två av sex närvarande blivit befordrade till professorer, en har blivit docent och en har fått pris för bästa artikel i en prestigefylld tidskrift. Själv får jag tills vidare nöja mig med att bygga symboliskt kapital genom att sola mig i glansen av att tillhöra deras nätverk.