Ni har kanske också hört det någon gång? Att en eller annan datorpionjärer ansåg att en handfull datorer skulle räcka för en hel nations eller hela världens behov och att de därmed fullständigt missade att förutse den dramatiska utvecklingen som skulle komma på IT-området? Som datorhistoriker möter man ganska ofta denna föreställning. Senast igår fick jag frågan om det är en myt eller om det är korrekt. Mitt svar är att det är både och. Det är en myt i den bemärkelsen att det är en berättelse som trots tveksamma empiriska belägg ständigt återberättas om olika personer i olika sammanhang eftersom den är meningsskapande för den som berättar. Den är samtidigt korrekt i den begränsade bemärkelsen att den säger något om den allra första tidens datoranvändning, men kanske inte så mycket efter 1956 när det gäller svenska förhållanden. Låt oss börja med det senare.
Datoranvändningen i Sverige började med den statliga Matematikmaskinnämnden som tillsattes 1948 för att tillgängliggöra datatekniken för svenska användare. Vid denna tid fanns det ännu inga datorer i drift någonstans i världen (i bemärkelsen digitala datorer med lagring av program i minnet). Det var en lovande men högst oprövad teknologi som förknippades med avancerade beräkningar och inte så mycket mer. Det är alltså fullt möjligt att tanken på fler än en handfull datorer kan ha varit löjeväckande även för dem som stod mitt i utvecklingen. I en
intervju mindes till exempel SAABs datorpionjär Börje
Langefors att han hört Matematikmaskinnämndens arbetschef, teleteknikern Conny Palm göra
ett sådant uttalande omkring 1950.
Historikern Hans De Geer har beskrivit hur Statens Organisationsnämnd ännu i mars 1955 såg framför sig att en
centralt placerad dator, ”en administrativ motsvarighet till BESK”
skulle kunna svara för hela statens behov. Även om tidpunkten nu har blivit 1955 är det fortfarande inte så konstigt som det låter. Vi är vana vid att tänka på datorer som något som ägs och handhas av enskilda personer och organisationer. Men i datorernas
begynnelse var dataservicebyrån den förhärskande användarmodellen. När
maskinresurser – och kanske i ännu hög grad användarkompetens – var en
bristvara var det naturligt att flera organisationer samlade sina
krafter i en gemensam dataservicebyrå. Därmed förknippades
datoranvändning med externa resurser snarare än något som tillhör den
egna organisationen. Den tanken levde kvar länge och långt in på 1970-talet hade servicebyrån en stor andel av den totala datoranvändningen och i stort sett all datoranvändning för små och medelstora organisationer.
Efter att Matematikmaskinnämnden tog sin första digitala dator BESK i bruk i slutet av 1953 spred sig insikterna om datateknikens potential ganska snabbt. Omkring årsskiftet 1954/1955 ökade förfrågningarna om att köra program på BESK drastiskt. Matematikmaskinnämnden
kallade till den första användarkonferensen för
att utröna framtida efterfrågan och landade i att
det
framförda behovet av Besktid redan nu är så stort som angivits, trots
att Besks användningsmöjligheter ännu ej blivit kända. Behovet torde,
allteftersom möjligheterna bli kända, komma att växa så att ganska snart
flera maskiner bli nödvändiga.
Vid samma tid
förberedde ett flertal försäkringsbolag, privata servicebyråer och
statliga institutioner datorinköp. Nu handlade det inte längre bara om beräkningar. Kontorsmaskintillverkarna IBM och Remington Rand hade trätt in på marknaden med andra, billigare maskiner med sämre beräkningskapacitet men bättre in- och utenheter. Under 1955 bildades IDP-gruppen för att samordna storföretagens datorinköp. Under 1956 och 1957 fick BESK
sällskap av ytterligare 12 datamaskiner varav de flesta var inriktade på administrativ databehandling.
Förutom att medvetenheten om datorns potential ökade dramatiskt under 1955-1956 tror jag att en vettig tolkning är att datorn fram till omkring 1956 ännu
var öppen för det som tekniksociologer kallar för tolkningsflexibilitet. Det var inte givet att olika
tekniska traditioner skulle sammanstråla i datorn som en universalmaskin. Före 1956 representerade datorn framför allt en beräkningsmaskin. Om man säger
superdator för avancerade beräkningar istället för dator framstår det
som betydligt rimligare att tänka sig att ett fåtal skulle täcka hela
Sveriges behov liksom är fallet idag. Men under 1956 "stängdes" artefakten dator till att vara
en universalmaskin med vida tillämpningsområden. Efter 1956 är det
betydligt mindre troligt att ledande företrädare för
datoriseringen skulle tro att det räcker med ett fåtal datamaskiner för
hela Sveriges behov.
1956 är för övrigt det tidigaste belägget som jag känner till för myten om pionjärernas brist på framsynthet. Redan i inledningen till den första
programmeringshandboken på svenska från oktober 1956 skrev Matematikmaskinnämnden att
När
den elektroniska siffermaskinen Besk planerades, var det många som
menade, att en så snabb maskin skulle lösa alla Sveriges numeriska
problem på fjorton dagar, och att den sedan endast undantagsvis skulle
bli använd. Den spådomen har visat sig bli helt felaktig.
Ungefär samma version återberättades senare i statliga utredningar
(t.ex.
SOU 1965:56) och rapporter (SCB Information i prognosfrågor 1974:3).
Myten om att datorexperterna inte såg datorrevolutionen komma är inget svenskt fenomen. Tvärtom är den ännu mer utbredd i USA. Det mest kända exemplet är IBMs grundare och ordförande Thomas Watson
Jr, som 1943 uppges ha uppskattat den framtida världsmarknaden för
datorer till kanske fem maskiner. Liknande utsagor har tillskrivits
datorpionjären på Harvard Howard Aiken, Cambridgeprofessorn Douglas
Hartree och diverse representanter för datorindustrin som Digital
Equipment Corporation-grundaren Ken Olsen och till och med Bill Gates. Datorhistoriken Nathan Ensmenger menar i sin utmärkta bok
The Computer Boys Take Over att dessa citat ofta vilar på tvivelaktig empirisk grund. Fred Shapiro, redaktör för
The Yale Book of Quotations, har
försökt reda ut bland annat Watsons, Olsens och Gates fall men inte hittat trovärdiga belägg. Ofta har dessa personer dessutom tillskrivits utsagorna långt i efterhand. Ensmenger menar istället att berättelsens popularitet beror på att den är tacksam att mobilisera som en varnande historia om riskerna med att underskatta kraften och hastigheten i teknikens framsteg. Den passar bra i populär datorhistoria som tenderar att priviligiera dramatisk förändring över kontinuitet.
Ensmenger påpekar också att om något så var de tidiga förväntningarna på datorernas förändringskraft överdrivna snarare än underskattade, åtminstone vad gäller tidsskalan. På 1950-talet var det vanligt både i Sverige och USA att tala om en ny industriell revolution i automationens spår. Datorhistorikern
Tom Haigh och marknadsföringsforskarna
Steven Schnaars och Sergio Carvalho har visat att det oftast var orealistiska förväntningar om framtiden snarare än rationella investeringskalkyler som fick företag att investera i datorer för administrativt bruk på 1950-talet.
Så svaret på frågan är att berättelsen om datorpionjärernas bristande framsynthet är en myt i den bemärkelsen att den har fått spridning för att den passar in i meningsskapande föreställningar om teknisk förändring. Den bygger samtidigt på ett mått av historisk korrekthet, men i Sverige framstår 1956 som den stora vattendelaren. Om någon har väl belagda empiriska exempel på en annan kronologi tar jag tacksamt emot!