Sidor

tisdag 10 maj 2011

Kreativitet - överallt men ingenting utan distinktion

Våren 2011 ser jag kreativitet vart jag än vänder mig. Idag inleds vetenskapsfestivalen i Göteborg med kreativitet som årets tema. Definitionen av kreativitet är synnerligen bred: "att våga göra en tankeresa som leder fram till nya upptäckter." På söndag är det nyval i Västra Götalandsregionen efter rösträkningsdebaclet i höstas. Folkpartiet har i sitt kampanjarbete annekterat begreppet "den kreativa regionen", som i deras tappning "präglas av nytänkande, mer forskning, ökat entreprenörskap, aktivt miljöarbete och ett blomstrande kulturliv." Härom månaden var jag på Berghs School of Communication i Stockholm för ett möte med den vetenskapliga referensgruppen i digitala undret-projektet. Där plockade jag upp ett ex av deras tidskrift Berghs Print, som givetvis hade kreativitet som tema.

Kreativitet är alltså gångbart inom både vetenskap, politik och marknadskommunikation. Vad är det då som är så attraktiv med kreativitet? Det borde vara lätt att svara på, för på senare tid har det sköljt en våg av intresse för kreativitet över den samhällsvetenskapliga forskningen. Men det är svårt att skapa sig någon vidare förståelse av vad kreativitet är, vare sig man tittar runt omkring sig eller på forskningsfronten. Ofta används begreppet i en mycket bred betydelse av nytänkande, till exempel på vetenskapsfestivalen och inom forskning inspirerad av Joseph Schumpeters syn på innovation och entreprenörskap. Ibland är kreativitet synonymt med det som görs inom kreativa näringar som reklam, musik och konst, vilka har fått en större roll i samhällsekonomin på sistone och ännu mycket större roll i forskningen om densamma. Ofta är begreppet kreativitet kopplat till tanken om speciella begåvningar och talanger och de miljöer som fostrar dessa talanger, inte minst i Richard Floridas uppmärksammade idéer om den kreativa klassen och dess toleranta, diversifierade städer (en syn vilken inte minst präglar Berghspublikationen).

Jag skriver just nu på en artikel om kreativitet i reklambranschen, där jag menar att kreativitetsbegreppet har förlorat sitt analytiska värde. Den tidigare reklamforskningen har behandlat kreativitet som något givet och existerande som går att klassificera, mäta och lokalisera. Vi tittar istället på hur kreativitet existerar i ett sammanhang där det sätts i relation till något annat, som alltså inte anses kreativt. Alla kan inte vara kreativa, kreativitet är hierarkiskt. Inom reklamen är det framför allt reklamtävlingarna och det komplex av status- och nätverksrelationer som finns runtomkring tävlingarna som definierar vad som har kreativ status. Pierre Bourdieu har myntat begreppet symboliskt kapital för att synliggöra makten inom olika sociala fält som till exempel reklam. I boken La distinction från 1979 beskrev Bourdieu på 600 tunga sidor hur estetiska kvaliteter som god smak är en fråga om maktutövning på grundval av klass. I Les régles de l'art från 1992 beskrev han samma maktutövning inom det litterära fältet. Reklam är visserligen inte finkultur som litteratur och dagens klassmönster är annorlunda än de som Bourdieu beskrev. Men begreppsapparaten, där framgång inom ett fält är beroende av kulturellt kapital - förkroppsligade egenskaper och institutionaliserat kapital i form av titlar - såväl som socialt kapital - att förknippas med rätt människor och kunna mobilisera deras resurser - är användbar även för förståelsen av reklambranschen idag.

Under referensgruppsmötet på Berghs handlade vårt samtal till stor del just om skapandet av regelverk som avgör status. Det är väldigt tydligt inom reklamen, där den tvetydiga kreativitet står i centrum. Men det blev också påtagligt hur mycket samma perspektiv gäller för den akademiska världen. Sedan vi möttes förra gången i maj 2010 har två av sex närvarande blivit befordrade till professorer, en har blivit docent och en har fått pris för bästa artikel i en prestigefylld tidskrift. Själv får jag tills vidare nöja mig med att bygga symboliskt kapital genom att sola mig i glansen av att tillhöra deras nätverk.

lördag 7 maj 2011

Den muntliga historians plats i Sverige

På svenska historikermötets andra dag ägnades tre sessioner i rad åt temat "Muntlig historia - en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige?" Till min stora glädje, eftersom jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att genomföra 60-talet biografiska intervjuer och 8 vittnesseminarier om datoranvändningen i Sverige före 1980 och om kreativitet i svensk digital reklam på 2000-talet. Ändå har jag varken skrivit om muntlig historia eller kommit i kontakt med den svenska "muntlig-historia-scenen" förrän nu. Inledningsvis konstaterade Malin Thor-Tureby, som arrangerade tillsammans med Malin Arvidsson, att vi som använder oss av muntlig historia ständigt upplever att vi slår underifrån och måste legitimera metodvalet inför en tänkt kritisk publik. Samtidigt pekade hon på att det är svårt att hitta konkreta fall av kritik mot muntlig historia. Är det hjärnspöken vi vänder oss till?

För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför muntlig historia skulle vara kontroversiellt, när intervjuer och etnografiska metoder används så flitigt i närliggande ämnen. En del av förklaringen är att muntligt källmaterial väcker svåra metodfrågor - om vårt kroniskt dåliga minne och eviga tendens att komma med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, om intervjuarens inflytande över materialet, med mera. En annan och djupare förklaring är att muntligt källmaterial flyttar fokus från frågor om objektivitet, fakta och sanningar till frågor om subjektivitet, narrativ och tolkning. Bakgrunden beskrivs mycket väl i den brittiske historikern Paul Thompsons The Voice of the Past från 1978, som än idag är en mycket läsvärd introduktion till muntlig historia. Thompson beskriver hur all historia var muntlig från antiken och fram till början av 1800-talet. Men med det moderna universitetsväsendets utveckling i Tyskland blev historia en akademisk profession baserad på skriftlig vittnesbörd. Professionalisering förutsätter exklusivitet, kontroll över inträde till professionen och helst  någon form av esoterisk expertis. Monografin blev historieämnets gesällprov och källkritiken dess distinkta metod, vilken dessutom gav ett sken av objektiv neutralitet som isolerade ämnet från den sociala världen. Den dokumenterande, källkritiska metoden blev med andra ord historieämnets kärna, existensberättigande och avgränsning gentemot andra discipliner. Därför kan muntlig historia tolkas som en utmaning mot historieämnets kärna.

De elva presentationerna gav inget egentligt svar på frågan om muntlig historia fortfarande är kontroversiellt, men gav däremot en intressant överblick över fältet i Sverige. Under dagen behandlades en rad intressanta frågor om tolkning av livshistorier, om den muntliga historiens användning i statliga sanningskommissioner, om eländeskontext som drivkraft för projekt, om begränsningar i användningen av känsligt material och om arkivering av muntligt källmaterial. Ett återkommande tema var just det muntliga källmaterialets återanvändbarhet: går det att ställa andra forskningsfrågor till ett material än dem för vilka en intervju utformades? De välbesökta sessionerna visar att det finns ett stort antal svenska historiker som använder sig av muntliga historiemetoder. Samtliga bidrag kan beskrivas som emancipatoriska i det att de behandlar grupper som inte fullt ut kommer till tals i historieskrivning baserade på skriftligt källmaterial. Majoriteten av de beskrivna projekten handlade dessutom om migration. Emancipatorisk, socialhistorisk muntlig historia har varit ett av huvudspåren ända sedan muntlig historia kom i ropet på 1970-talet. De två andra traditioner inom muntlig historia som jag själv tillhör var inte representerade: att använda muntlig historia för att dokumentera eliter och deras sociala nätverk eller dokumentera tyst kunskap som aldrig fästs på pränt i skriftligt material.

Trots den goda uppslutningen saknar muntlig historia fast hemvist i Sverige. Som Malin Thor konstaterade inledningsvis finns det varken organisation, tidskrift, mötesplats eller ens e-postlista för svenska historiker som använder sig av muntliga metoder. Metodmedvetenheten i de enskilda presentationerna var inte dålig, men det blev samtidigt uppenbart att det saknas en tydlig, gemensam metoddiskussion. Det finns inte heller särskilt mycket svensk litteratur om muntlig historia, även om många säkert har läst Malin Thors och Lars Hanssons utmärkta redigerade volym Muntlig historia från 2006. Flera av de beskrivna projekten har också utformats genom trial and error, utan att deltagarna hade tydlig erfarenhet av eller skolning i muntlig historia. Så var det också när vårt projekt Från matematikmaskin till IT kom till. Få av oss som jobbade i projektet hade någon tidigare erfarenhet av muntlig historia. Även om vissa kontakter knöts med bl.a. Södertörns högskola så hämtades erfarenheterna till projektets metodmanual i första hand från en studieresa till utländska institutioner som Charles Babbage Institute och IEEE History Center i USA och Wellcome Trust Centre for History of Medicine i Storbritannien.

Utifrån dessa reflektioner tror jag att Malin Thor-Turebys fråga låter sig delvis besvaras. Den muntliga historien saknar i nuläget institutioner för att dels hjälpa enskilda forskare att ta del av andras erfarenheter för att höja kvaliteten i arbetet, dels ger legitimitet i relation till den historiska ämnestraditionen. Jag ser verkligen fram emot en början i form av korresponsensen på den e-postlista som skall bli ett första resultat av dagens övningar.

Svenska historikermötet med nationen i fokus

Göteborg är inne i ett stim av nationella historiska konferenser. I november var jag med och ordnade de Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna (som var den direkta inspirationen för denna blogg). I augusti hålls det Ekonomisk-historiska mötet här och i september är det dessutom Nordsjöhistorisk konferens. Just nu pågår svenska historikermötet, den största historiska konferensen i Sverige med åtskilliga hundratal historiker på plats. Temat för konferensen är "Historia i Sverige – fångad i nationen". För ovanlighetens skull har arrangörerna gett hela konferensen tydlig prägel av temat, både i sessionerna och i en rad föreläsningar och paneldebatter i plenum.

Nationstemat påminner mig om att jag ganska länge i min historikerkarriär hade som huvudsyfte just att tematisera det nationella i historieskrivningen. Min mastersuppsats handlade om hur svenska missionärer i Afrika under imperialismens guldålder i slutet av 1800-talet byggde globala länkar mellan lokaliteter i Sverige och tre delar av Afrika. Syftet var dels att ifrågasätta den svenska nationella självbilden, dels att bidra till en gränsöverskridande historieskrivning om globaliseringens långa perspektiv. I doktorsavhandlingen studerade jag transportsystemets utveckling i Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden. Snarare än att peka på nationella särarter följde jag den amerikanske historikern Charles Maiers ambition (i boken Recasting Bourgeois Europe) att göra en narrativ analys av gemensamma utvecklingslinjer i olika kontexter.

Det har hänt mycket med historieskrivningen de sista tio åren. Migration, etnicitet och globalisering är numera huvudtema för en stor del av den svenska historieforskningen. Själv har jag dessvärre regredierat till nationell historieskrivning - delvis som en reaktion mot de vedermödor det innebar att skriva jämförande historia baserad på utländska källor. Mina senaste projekt handlar alla om datorhistoria i Sverige, utan direkt jämförande ambition. I första dagens keynoteföreläsning talade den norske historikern Knut Kjeldstadli om "metodologisk nationalism": om nationens närvaro som en otematiserad premiss i mycket forskning, som ger dåliga forskningsresultat eftersom vi bara ställer vissa frågor. Att empiriskt behandla myten om Sverige som IT-nation kan vara ett sätt tematisera nationen som metodologisk premiss och därmed minska vår fångenskap i nationen.