Den muntliga historians plats i Sverige

På svenska historikermötets andra dag ägnades tre sessioner i rad åt temat "Muntlig historia - en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige?" Till min stora glädje, eftersom jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att genomföra 60-talet biografiska intervjuer och 8 vittnesseminarier om datoranvändningen i Sverige före 1980 och om kreativitet i svensk digital reklam på 2000-talet. Ändå har jag varken skrivit om muntlig historia eller kommit i kontakt med den svenska "muntlig-historia-scenen" förrän nu. Inledningsvis konstaterade Malin Thor-Tureby, som arrangerade tillsammans med Malin Arvidsson, att vi som använder oss av muntlig historia ständigt upplever att vi slår underifrån och måste legitimera metodvalet inför en tänkt kritisk publik. Samtidigt pekade hon på att det är svårt att hitta konkreta fall av kritik mot muntlig historia. Är det hjärnspöken vi vänder oss till?

För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför muntlig historia skulle vara kontroversiellt, när intervjuer och etnografiska metoder används så flitigt i närliggande ämnen. En del av förklaringen är att muntligt källmaterial väcker svåra metodfrågor - om vårt kroniskt dåliga minne och eviga tendens att komma med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, om intervjuarens inflytande över materialet, med mera. En annan och djupare förklaring är att muntligt källmaterial flyttar fokus från frågor om objektivitet, fakta och sanningar till frågor om subjektivitet, narrativ och tolkning. Bakgrunden beskrivs mycket väl i den brittiske historikern Paul Thompsons The Voice of the Past från 1978, som än idag är en mycket läsvärd introduktion till muntlig historia. Thompson beskriver hur all historia var muntlig från antiken och fram till början av 1800-talet. Men med det moderna universitetsväsendets utveckling i Tyskland blev historia en akademisk profession baserad på skriftlig vittnesbörd. Professionalisering förutsätter exklusivitet, kontroll över inträde till professionen och helst  någon form av esoterisk expertis. Monografin blev historieämnets gesällprov och källkritiken dess distinkta metod, vilken dessutom gav ett sken av objektiv neutralitet som isolerade ämnet från den sociala världen. Den dokumenterande, källkritiska metoden blev med andra ord historieämnets kärna, existensberättigande och avgränsning gentemot andra discipliner. Därför kan muntlig historia tolkas som en utmaning mot historieämnets kärna.

De elva presentationerna gav inget egentligt svar på frågan om muntlig historia fortfarande är kontroversiellt, men gav däremot en intressant överblick över fältet i Sverige. Under dagen behandlades en rad intressanta frågor om tolkning av livshistorier, om den muntliga historiens användning i statliga sanningskommissioner, om eländeskontext som drivkraft för projekt, om begränsningar i användningen av känsligt material och om arkivering av muntligt källmaterial. Ett återkommande tema var just det muntliga källmaterialets återanvändbarhet: går det att ställa andra forskningsfrågor till ett material än dem för vilka en intervju utformades? De välbesökta sessionerna visar att det finns ett stort antal svenska historiker som använder sig av muntliga historiemetoder. Samtliga bidrag kan beskrivas som emancipatoriska i det att de behandlar grupper som inte fullt ut kommer till tals i historieskrivning baserade på skriftligt källmaterial. Majoriteten av de beskrivna projekten handlade dessutom om migration. Emancipatorisk, socialhistorisk muntlig historia har varit ett av huvudspåren ända sedan muntlig historia kom i ropet på 1970-talet. De två andra traditioner inom muntlig historia som jag själv tillhör var inte representerade: att använda muntlig historia för att dokumentera eliter och deras sociala nätverk eller dokumentera tyst kunskap som aldrig fästs på pränt i skriftligt material.

Trots den goda uppslutningen saknar muntlig historia fast hemvist i Sverige. Som Malin Thor konstaterade inledningsvis finns det varken organisation, tidskrift, mötesplats eller ens e-postlista för svenska historiker som använder sig av muntliga metoder. Metodmedvetenheten i de enskilda presentationerna var inte dålig, men det blev samtidigt uppenbart att det saknas en tydlig, gemensam metoddiskussion. Det finns inte heller särskilt mycket svensk litteratur om muntlig historia, även om många säkert har läst Malin Thors och Lars Hanssons utmärkta redigerade volym Muntlig historia från 2006. Flera av de beskrivna projekten har också utformats genom trial and error, utan att deltagarna hade tydlig erfarenhet av eller skolning i muntlig historia. Så var det också när vårt projekt Från matematikmaskin till IT kom till. Få av oss som jobbade i projektet hade någon tidigare erfarenhet av muntlig historia. Även om vissa kontakter knöts med bl.a. Södertörns högskola så hämtades erfarenheterna till projektets metodmanual i första hand från en studieresa till utländska institutioner som Charles Babbage Institute och IEEE History Center i USA och Wellcome Trust Centre for History of Medicine i Storbritannien.

Utifrån dessa reflektioner tror jag att Malin Thor-Turebys fråga låter sig delvis besvaras. Den muntliga historien saknar i nuläget institutioner för att dels hjälpa enskilda forskare att ta del av andras erfarenheter för att höja kvaliteten i arbetet, dels ger legitimitet i relation till den historiska ämnestraditionen. Jag ser verkligen fram emot en början i form av korresponsensen på den e-postlista som skall bli ett första resultat av dagens övningar.