Post-It-lappar, Lean production och slutet på datoriseringen?

Svenska industriföretag har använt datorbaserade administrativa system i drygt 50 år (både Asea och Volvo installerade till exempel IBM 7070-anläggningar under 1961). Sedan dess har datorbaserade system trängt in på område efter område, med en stigande grad av integration mellan systemen. Kanske har utvecklingen nu nått vägs ände. I tisdags var jag diskussionsledare på den årliga doktorandworkshopen här på Institutionen för teknikens ekonomi och organisation. Två av de fyra texterna handlade faktiskt om hur industriföretag söker sig till system med mindre grad av datorisering, med inspiration från produktionsfilosofin Lean Production. Lean bygger på Toyotas omhuldade produktionssystem och kan beskrivas som eliminering av resursanvändning som inte leder till värde för slutkunden. I praktiken innebär Lean dels en strävan efter jämnare flöden i tillverkningen, dels ett antal verktyg för att minska slöseriet i form av t.ex. lagerhållning, onödiga transporter och defekta produkter.
 
Till de allra första administrativa datortillämpningarna på både Volvo och Asea hörde materialplanering. Databehandling tycktes väl lämpat för att hålla reda på alla artiklar och optimera produktionsflödet för kortare genomloppstider och billigare förrådshållning. (Nu visade det sig ganska komplext i praktiken - på Asea kunde materialplaneringen inte läggas om förrän 1965 och riktig fart tog det inte förrän med 1970-talets terminalbaserade systemen på 1970-talet). En annan tidig tillämpning, i mindre skala, var metoder för att optimera projektstyrning, som PERT (Program Evaluation and Review Technique) och CPM (Critical Path Method). På Asea använde datafolket PERT i början på 1960-talet för att demonstrera datorernas nyttighet (inklusive att imponera på styrelseledamoten Dan-Axel Broströms fru).

De två doktorandtexterna handlade just om materialplanering och projektstyrning. Sara Algestams forskning handlar om så kallade "pull systems" för materialplanering. Pull är en central tanke i Lean och innebär att efterfrågan ska suga produkterna genom tillverkningsprocessen istället för att tryckas genom av ett planeringssystem. Pull-system är visuella, mer decentraliserade och mindre datoriserade med mer fokus på mänsklig interaktion än traditionella så kallade MRP-system. Björn Söderbergs forskning handlar om en annan Lean-teknik, Visual Planning, och analyserar hur produktutvecklingsgrupper överger mjukvarulösningar för projektstyrning till förmån för Post-It-lappar. Med färgkodade lappar på anslagstavlor hoppas man få en bättre kommunikation och fördelning av arbetsbörda än med mjukvarulösningar, som anses bli för komplexa och statiska.

Det är frestande att se detta som en tendens till början på slutet på den datoriseringsvåg som under 50 års tid dragit genom industrin. Är vi nu tillbaka på ruta ett och håller på att "avdatorisera" just de administrativa rutiner som först gjordes datorbaserade? Nja, kanske inte ändå. Redan när Lean presenterades i slutet av 1970-talet innehöll begreppet kritik mot datorbaserade system, som ansågs ofta bli dyra, komplexa, oflexibla och kanske framför allt inte transparenta för medarbetare. Debatten om lean och informationsteknik har pågått sedan dess och sammanfattas på ett bra sätt i denna artikel av Riezebos et al. Författarna menar att även om enklare och robustare manuella metoder har visat sig betydligt mer lyckade än de första generationernas datorbaserade system, så ligger lösningen i olika sorters hybridsystem som bygger på både datoriserade och manuella-visuella inslag. Det är alltså inte slutet på datoriseringen, men kanske en viss reträtt.

För att lyfta blicken lite ser jag tre lärdomar i det här. Det första är en påminnelse om att datorhistorien handlar både om "the glorious history of hardware" och "the dismal history of software" för att låna mjukvaruhistorikern Nathan Ensmengers formuleringar. Medan datateknikens framgångshistoria, manifesterad i Moores lag, fortsätter sin resa mot allt mer miniatyriserade och kraftfulla komponenter, blir vi mer och mer påminda om hur svårt det är med mjukvara och särskilt stora och komplexa mjukvaruprojekt. Härom veckan blev SEB den senaste organisationen i raden att lägga ned ett IT-projekt i mångmiljardklassen. Beslutet kallades modigt av Computer Swedens ledarskribent, som menade att "Stora it-projekt är oftast dåliga, små it-projekt bra." För det andra undrar jag om inte decentralisering och självorganisering för att lyfta delaktighet och mänsklig kommunikation ligger väldigt mycket i tiden. För att ta ett närliggande exempel som också bygger till stor del på Post It-lappar: fram till för något år sedan hade jag aldrig stött på mötesformen open space och nu tycker jag den finns överallt.

Sist men inte minst är Post-It-lapparna en påminnelse om att teknik för information och kommunikation inte bara är datorer. I boken Control through Communication beskriver JoAnne Yates framväxten av formaliserad internkommunikation i amerikanska storföretag. När företagen växte i slutet av 1800-talet räckte det inte längre med ad hoc-beslut av enskilda individer för att styra företag. Med hjälp av skrivmaskiner, dupliceringstekniker och arkiveringssystem utvecklade företagen avancerade system för vertikala och horisontella informationsflöden med hjälp av sådana till synes självklara medel som PM, noter, pärmar och personaltidningar. Post-It-lappen är inte en del av Yates studie. Den lanserades först 1977 - enligt legenden som ett misslyckat superlim - och är alltså mer än 15 år yngre än datorbaserade materialplaneringssystem. Det simpla och till synes lågteknologiska är inte alltid gammalt. Datorbaserade system är inte alltid nyare och effektivare. Informationsteknik handlar inte bara om datorer.

Datorer i skolan och att slippa räkna

Datorernas plats i skolans lägre årskurser debatterades flitigt härom veckan, efter att utbildningsminister Jan Börklund blivit "oerhört provocerad" av att Sollentuna kommun låter sex- och sjuåringarna använda surfplattor i stället för papper och penna. "Även i framtiden måste man kunna både skriva och räkna. Man kan inte alltid ha tillgång till en dator var man än befinner sig", sade utbildningsministern.

Diskussionen är inte ny, även om den ställs på sin spets av surfplattornas behändiga format och av att man faktiskt ritar på dem - om än med fingret. Miniräknarna har varit omdiskuterade länge på samma grunder - 2006 blev det till exempel kritik från KTH när Skolverket för första gången tillät avancerade miniräknare på skolans nationella prov.

Kåsörer och skämttecknare lyfte faktiskt den här frågan redan för nästan 60 år sedan. När Sveriges första digitala elektroniska dator BESK visades för pressen i december 1953 kommenterade signaturen Huck att:

Att räkna är ingen lätt sak. Men det finns någonting som heter matematikmaskiner. ... BARK och BESK bör givetvis omedelbart anskaffas av alla skolor, så att de stackars barnen slipper plågas av plus och minus och ekvationer av olika grader. När jag får min räknemaskin skall jag hyra ut den till skolorna, det blir säkert en god affär.

Temat återkom ofta i 1950-talets lättsammare reflektioner kring vad de nya matematikmaskinerna eller elektronhjärnorna kunde användas till. En vanlig infallsvinkel var att BESK dessutom skulle göra elevernas läxor, som här i tappning av skämttecknaren George Beverloo i november 1956:

Kan transportsektorns problem lösas genom samverkan för innovation?

Jag har precis fått ett anslag från Vinnova. Projektet gäller att vara följeforskare i ett ambitiöst initiativ för att lösa transportsektorns utmaningar. Initiativet har fått det något otympliga namnet Forum för innovation inom transportsektorn (interimstyrelsen har tydligen letat efter en lämplig akronym men ännu inte hittat någon som duger). Idag återvände jag tillfälligt från föräldraledigheten och tog mig till IVA:s lokaler på Grev Turegatan för att vara med på kickoff för Forumet, tillsammans med representanter för de cirka 25 myndigheter, företag och lärosäten  som hittills har anslutit sig.

Bakgrunden till Forumet är dels Ingenjörsvetenskapsakademins nyligen avslutade projekt Transport 2030, dels den statliga enmansutredningen Mer innovation ur transportforskning. Bägge pekade på att en mer samlad innovationsstrategi kan bli ett viktigt bidrag till lösningen av transportsektorns utmaningar med hög miljöpåverkan, stigande efterfrågan och kapacitetsbrist. "Vi ska skapa en annan transportsektor," hoppades Urban Karlström som valdes till ordförande för Forumets styrelse.

Som följeforskare skall jag bidra med kritiska reflektioner som blir till nytta för Forumet, särskilt i slutrapporteringen hösten 2013. Dessutom skall deltagande observation, intervjuer och textstudier ge empiri för vetenskaplig publicering. Projektet är inte historiskt, men anknyter till temat för min avhandling - att styra utvecklingen av transportsystemet på makronivå - om än i en annan tidsepok och med fokus på samverkan och innovation snarare än politisk ekonomi. Just nu ser jag framför allt två intressanta spår. Det första är att studera Forumet som ett innovationsexperiment. Ett av problemen med modellerna för innovation och innovationssystem är att det hittills har varit svårt att omsätta dem och faktiskt stimulera innovation uppifrån. Men det finns en logik i att försöka överbrygga gränser i den extremt fragmenterade och systemiska transportsektorn. Forumet kan ses som den senaste inkarnationen av en svensk samverkansmodell där stora organisationer inom näringsliv, akademi och offentlig sektor slår in på en gemensam rutt.

Det andra spåret som om inte annat kan vara till nytta under arbetets gång är att kontextualisera Forumet och till exempel ta fasta på det outtalade och studera diskurser och ideologier. Här finns det säkerligen både intressanta historiska paralleller och möjligheter att säga något viktigt om samtid och framtid.

Genom följeforskningen blir jag knuten till Chalmers styrkeområde transport. Jag kommer sannolikt också att vara delaktig i Vision Zero Academy som är under bildande. Dessutom har jag för avsikt att ta tag i opublicerat material från avhandlingsarbetet .Och tänk vad bra det vore om jag fick möjlighet att knyta ihop mina empiriska områden och börja skriva de intelligenta transportsystemens historia.

Informationsteknikens materialitet

De senaste veckorna har många medier, bland annat en krönika i Computer Sweden, rapporterat om en youtubefilm där  vetenskapskanalen Vsauce räknar ut att internet väger 50 gram. 50 gram är nämligen den samlade vikten av alla de elektroner som cirkulerar i världens 75 till 100 miljoner servrar. 50 gram för 5 miljoner terabyte data är ju inte så mycket. Det vore inte långsökt att se resultatet som ett stöd för den utbredda tanken att internet (och IT mer generellt) innebär avmaterialisering. Där vi tidigare var beroende av uppenbart materiella databärare som papper eller uppenbart materiella aktiviteter som resor, ger informationstekniken tillgång till samma tjänster utan materiell konsumtion.

Men IT-ålderns avmaterialisering är delvis skenbar. Inom forskningen går riktningen faktiskt åt det motsatta hållet - att mer och mer peka på, undersöka och förklara informationsteknikens materiella dimension eller materialitet. "Materiality & Immateriality in the History of Computing" var temat för förra årets workshop med det datorhistoriska nätverket SIGCIS (Special Interest Group Computers, Information and Society). I inledningsföredraget tyckte den alltid fenomenale Michigan-historikern Paul Edwards att vi borde tänka på datorer inte bara i termer av hastighet och kraft, utan också friktion. Edwards pratade utifrån sin nyutkomna bok The Vast Machine om den globala klimatforskningen - ett tillämpningsområde med enorma datamängder där informationsteknikens materialitet framstår tydligt. I stora informationssystem uppstår friktion när data ska samlas in, kontrolleras, lagras, flyttas, tas emot eller göras tillgängliga, vare sig det gäller mellan platser på jorden, mellan olika maskiner eller olika lagringsmedier. Inte minst skapar data friktion i form av metadata - data för att hålla reda på data. Denna friktion är en viktig aspekt av hur informationssystem formas och utvecklas.

Databehandlingens materialitet var även ett återkommande tema i det material från stordatorepoken som vi samlade in i Från matematikmaskin till IT (vilket vi kommer att kunna läsa lite mer om i Per Lundins kommande bok om projektet på Springer Verlag). Det är välbekant att själva datoranläggningarna var påtagligt materiella under stordatorepoken. Men det är inte svårt att hitta exempel på att materialiteten även gäller databärare och datakommunikation. Konsultföretaget Programators grundare Lars Irstad berättade till exempel om mödan och vådan med att kånka runt hundratals kartonger med hålkort för kunders räkning:

Jag kommer aldrig glömma en gång när vi hade stått och kört till fyra på morgonen och hade sex stora kartonger med hålkort som jag skulle bära ut. Och jag halkade i trappan. Sex kartonger hålkort dråsar ut på ett golv fyllt av issörja. Jag var tvungen att plocka upp hålkort för hålkort och gå in med kollatorn och trycka ut nya hålkort och sen sortera skiten. Jag var väl klar ungefär halv nio på morgonen. Då var en bra firma billigt till salu om någon hade kommit och velat köpa.

Kent Björkegren berättade om hur Bilspedition använde sig av en oortodox lösning för datakommunikation när det tog lång tid att överföra data via telenätet från terminalen i Bäckebol till kontoret på Mölndalsvägen:

Då var det en person hos oss som kom på att en utav människorna som arbetade sent på terminalen bodde i Mölndal. ”När du ska åka hem, kan inte du ta med dig kassetten? Du passerar ju ändå det här kontoret på vägen till Mölndal och så lämnar du in den där.” ”Ja, det kan jag väl göra” Att lämna in gick inte eftersom dörrarna var stängda, men då etablerades en liten visselsignal och så firades det ned en liten pappkasse ifrån femte, sjätte våningen med ett snöre. Där lade man kassetten och så firade man upp den och stoppade man in den i en viss typ utav utrustning ...

Hålkort och hissning av kassetter har försvunnit ur datoranvändningen. Men de servrar som har kommit istället är också materiella. Serverparkernas energiförbrukning har diskuterats mycket de senaste åren i samband med intresset för Grön IT. Enligt IT- och Telekomföretagen härstammar 1,75 procent av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT-utrustning när tjänster tillhandahålls. Servrarna är ju bara en del av det informationstekniska systemet. Nätinfrastrukturen för både fast och trådlös datakommunikation väntas stå inför en massiv tillväxt under de kommande åren, liksom bärbara datorer, läsplattor och smarta telefoner. Apropå Edwards tanke om friktion har det också skrivits en hel del sistone om "big data", den explosionsartade ökningen i lagringsförmåga (bland annat ett specialnummer av Computer Sweden i tisdags och ett inslag i SR P1 häromdagen. Hur ska vi kunna tillgängliggöra oss dessa datamängder?

Jag tror att lärdomen är att skilja på platsoberoende och avmaterialisering. Snarare än att ta avmaterialiseringen för given borde vi fundera på hur användningen av informationsteknik tenderar att skapa ny friktion och nya materialiteter, som delvis finns någon annanstans.

Forskning, föräldraledighet och föräldrapenning

Sedan en tid tillbaka är jag föräldraledig, därav tystnaden här på bloggen. Att vara föräldraledig forskare är nu inte helt enkelt. Dels är en forskares kompetens ofta så specialiserad att det är svårt att lämna över uppgifter till andra. Dels har forskaryrket på senare tid blivit något av en entreprenörsverksamhet där forskaren i avsaknad av fastare anställningsformer ständigt behöver skapa och finansiera nya projekt. Då är det en utmaning att skapa utrymme för att helt vara borta från arbetet. Lärosätena är lyckligtvis medvetna om situationen och åtminstone Chalmers har en generös föräldrapolicy.

Jag kommer säkert att göra ett och annat inlägg här för att hålla ångan uppe. Låt oss börja med en reflektion kring själva möjligheten att som pappa vara hemma med sitt barn under en längre tid. Den generösa svenska föräldraledighetslagstiftningen och praxisen är en fantastisk välfärdsinrättning (och dessutom ett medel för att förbättra jämställdheten i arbetslivet). Den saknar motsvarighet även i många länder med en omfattande välfärd. I Storbritannien har till exempel pappor endast rätt till två veckors ledighet, till en ganska låg ersättning. Möjligheten att vara hemma utan ersättning är begränsad till fyra veckor per år efter särskild ansökan och förutsatt att man har arbetat kontinuerligt under ett år.

Just rättigheten till obetald föräldraledighet är ett fint inslag i den svenska lagstiftningen, som möjliggör för bägge föräldrarna att vara hemma och gemensamt forma familjelivet. I den svenska debatten är det tyvärr många som inte skiljer på föräldrapenning och föräldraledighet. I en artikel om alliansens familjepolitik från förra året skrev till exempel Svenska Dagbladet att "Ett av huvudförslagen är att båda föräldrarna ska kunna vara föräldralediga samtidigt i 30 dagar under det första året." Men det kan de redan. Föräldraledighetslagen 5 § är tydlig med att "En förälder har rätt till hel ledighet för vård av barn till dess barnet är 18 månader oavsett om föräldern får föräldrapenning eller inte." Till dess barnet är ett år har man dessutom rätt att behålla sin sjukpenningsgrundade inkomst även om man går ned i tjänstgöringsgrad.

Alla familjer har inte ekonomiskt utrymme möjlighet till obetald föräldraledighet, men att möjligheten finns är ett viktigt inslag i föräldrars rättigheter och borde ges mer utrymme i den familjepolitiska debatten

Kreativitet - överallt men ingenting utan distinktion

Våren 2011 ser jag kreativitet vart jag än vänder mig. Idag inleds vetenskapsfestivalen i Göteborg med kreativitet som årets tema. Definitionen av kreativitet är synnerligen bred: "att våga göra en tankeresa som leder fram till nya upptäckter." På söndag är det nyval i Västra Götalandsregionen efter rösträkningsdebaclet i höstas. Folkpartiet har i sitt kampanjarbete annekterat begreppet "den kreativa regionen", som i deras tappning "präglas av nytänkande, mer forskning, ökat entreprenörskap, aktivt miljöarbete och ett blomstrande kulturliv." Härom månaden var jag på Berghs School of Communication i Stockholm för ett möte med den vetenskapliga referensgruppen i digitala undret-projektet. Där plockade jag upp ett ex av deras tidskrift Berghs Print, som givetvis hade kreativitet som tema.

Kreativitet är alltså gångbart inom både vetenskap, politik och marknadskommunikation. Vad är det då som är så attraktiv med kreativitet? Det borde vara lätt att svara på, för på senare tid har det sköljt en våg av intresse för kreativitet över den samhällsvetenskapliga forskningen. Men det är svårt att skapa sig någon vidare förståelse av vad kreativitet är, vare sig man tittar runt omkring sig eller på forskningsfronten. Ofta används begreppet i en mycket bred betydelse av nytänkande, till exempel på vetenskapsfestivalen och inom forskning inspirerad av Joseph Schumpeters syn på innovation och entreprenörskap. Ibland är kreativitet synonymt med det som görs inom kreativa näringar som reklam, musik och konst, vilka har fått en större roll i samhällsekonomin på sistone och ännu mycket större roll i forskningen om densamma. Ofta är begreppet kreativitet kopplat till tanken om speciella begåvningar och talanger och de miljöer som fostrar dessa talanger, inte minst i Richard Floridas uppmärksammade idéer om den kreativa klassen och dess toleranta, diversifierade städer (en syn vilken inte minst präglar Berghspublikationen).

Jag skriver just nu på en artikel om kreativitet i reklambranschen, där jag menar att kreativitetsbegreppet har förlorat sitt analytiska värde. Den tidigare reklamforskningen har behandlat kreativitet som något givet och existerande som går att klassificera, mäta och lokalisera. Vi tittar istället på hur kreativitet existerar i ett sammanhang där det sätts i relation till något annat, som alltså inte anses kreativt. Alla kan inte vara kreativa, kreativitet är hierarkiskt. Inom reklamen är det framför allt reklamtävlingarna och det komplex av status- och nätverksrelationer som finns runtomkring tävlingarna som definierar vad som har kreativ status. Pierre Bourdieu har myntat begreppet symboliskt kapital för att synliggöra makten inom olika sociala fält som till exempel reklam. I boken La distinction från 1979 beskrev Bourdieu på 600 tunga sidor hur estetiska kvaliteter som god smak är en fråga om maktutövning på grundval av klass. I Les régles de l'art från 1992 beskrev han samma maktutövning inom det litterära fältet. Reklam är visserligen inte finkultur som litteratur och dagens klassmönster är annorlunda än de som Bourdieu beskrev. Men begreppsapparaten, där framgång inom ett fält är beroende av kulturellt kapital - förkroppsligade egenskaper och institutionaliserat kapital i form av titlar - såväl som socialt kapital - att förknippas med rätt människor och kunna mobilisera deras resurser - är användbar även för förståelsen av reklambranschen idag.

Under referensgruppsmötet på Berghs handlade vårt samtal till stor del just om skapandet av regelverk som avgör status. Det är väldigt tydligt inom reklamen, där den tvetydiga kreativitet står i centrum. Men det blev också påtagligt hur mycket samma perspektiv gäller för den akademiska världen. Sedan vi möttes förra gången i maj 2010 har två av sex närvarande blivit befordrade till professorer, en har blivit docent och en har fått pris för bästa artikel i en prestigefylld tidskrift. Själv får jag tills vidare nöja mig med att bygga symboliskt kapital genom att sola mig i glansen av att tillhöra deras nätverk.

Den muntliga historians plats i Sverige

På svenska historikermötets andra dag ägnades tre sessioner i rad åt temat "Muntlig historia - en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige?" Till min stora glädje, eftersom jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att genomföra 60-talet biografiska intervjuer och 8 vittnesseminarier om datoranvändningen i Sverige före 1980 och om kreativitet i svensk digital reklam på 2000-talet. Ändå har jag varken skrivit om muntlig historia eller kommit i kontakt med den svenska "muntlig-historia-scenen" förrän nu. Inledningsvis konstaterade Malin Thor-Tureby, som arrangerade tillsammans med Malin Arvidsson, att vi som använder oss av muntlig historia ständigt upplever att vi slår underifrån och måste legitimera metodvalet inför en tänkt kritisk publik. Samtidigt pekade hon på att det är svårt att hitta konkreta fall av kritik mot muntlig historia. Är det hjärnspöken vi vänder oss till?

För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför muntlig historia skulle vara kontroversiellt, när intervjuer och etnografiska metoder används så flitigt i närliggande ämnen. En del av förklaringen är att muntligt källmaterial väcker svåra metodfrågor - om vårt kroniskt dåliga minne och eviga tendens att komma med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, om intervjuarens inflytande över materialet, med mera. En annan och djupare förklaring är att muntligt källmaterial flyttar fokus från frågor om objektivitet, fakta och sanningar till frågor om subjektivitet, narrativ och tolkning. Bakgrunden beskrivs mycket väl i den brittiske historikern Paul Thompsons The Voice of the Past från 1978, som än idag är en mycket läsvärd introduktion till muntlig historia. Thompson beskriver hur all historia var muntlig från antiken och fram till början av 1800-talet. Men med det moderna universitetsväsendets utveckling i Tyskland blev historia en akademisk profession baserad på skriftlig vittnesbörd. Professionalisering förutsätter exklusivitet, kontroll över inträde till professionen och helst  någon form av esoterisk expertis. Monografin blev historieämnets gesällprov och källkritiken dess distinkta metod, vilken dessutom gav ett sken av objektiv neutralitet som isolerade ämnet från den sociala världen. Den dokumenterande, källkritiska metoden blev med andra ord historieämnets kärna, existensberättigande och avgränsning gentemot andra discipliner. Därför kan muntlig historia tolkas som en utmaning mot historieämnets kärna.

De elva presentationerna gav inget egentligt svar på frågan om muntlig historia fortfarande är kontroversiellt, men gav däremot en intressant överblick över fältet i Sverige. Under dagen behandlades en rad intressanta frågor om tolkning av livshistorier, om den muntliga historiens användning i statliga sanningskommissioner, om eländeskontext som drivkraft för projekt, om begränsningar i användningen av känsligt material och om arkivering av muntligt källmaterial. Ett återkommande tema var just det muntliga källmaterialets återanvändbarhet: går det att ställa andra forskningsfrågor till ett material än dem för vilka en intervju utformades? De välbesökta sessionerna visar att det finns ett stort antal svenska historiker som använder sig av muntliga historiemetoder. Samtliga bidrag kan beskrivas som emancipatoriska i det att de behandlar grupper som inte fullt ut kommer till tals i historieskrivning baserade på skriftligt källmaterial. Majoriteten av de beskrivna projekten handlade dessutom om migration. Emancipatorisk, socialhistorisk muntlig historia har varit ett av huvudspåren ända sedan muntlig historia kom i ropet på 1970-talet. De två andra traditioner inom muntlig historia som jag själv tillhör var inte representerade: att använda muntlig historia för att dokumentera eliter och deras sociala nätverk eller dokumentera tyst kunskap som aldrig fästs på pränt i skriftligt material.

Trots den goda uppslutningen saknar muntlig historia fast hemvist i Sverige. Som Malin Thor konstaterade inledningsvis finns det varken organisation, tidskrift, mötesplats eller ens e-postlista för svenska historiker som använder sig av muntliga metoder. Metodmedvetenheten i de enskilda presentationerna var inte dålig, men det blev samtidigt uppenbart att det saknas en tydlig, gemensam metoddiskussion. Det finns inte heller särskilt mycket svensk litteratur om muntlig historia, även om många säkert har läst Malin Thors och Lars Hanssons utmärkta redigerade volym Muntlig historia från 2006. Flera av de beskrivna projekten har också utformats genom trial and error, utan att deltagarna hade tydlig erfarenhet av eller skolning i muntlig historia. Så var det också när vårt projekt Från matematikmaskin till IT kom till. Få av oss som jobbade i projektet hade någon tidigare erfarenhet av muntlig historia. Även om vissa kontakter knöts med bl.a. Södertörns högskola så hämtades erfarenheterna till projektets metodmanual i första hand från en studieresa till utländska institutioner som Charles Babbage Institute och IEEE History Center i USA och Wellcome Trust Centre for History of Medicine i Storbritannien.

Utifrån dessa reflektioner tror jag att Malin Thor-Turebys fråga låter sig delvis besvaras. Den muntliga historien saknar i nuläget institutioner för att dels hjälpa enskilda forskare att ta del av andras erfarenheter för att höja kvaliteten i arbetet, dels ger legitimitet i relation till den historiska ämnestraditionen. Jag ser verkligen fram emot en början i form av korresponsensen på den e-postlista som skall bli ett första resultat av dagens övningar.

Svenska historikermötet med nationen i fokus

Göteborg är inne i ett stim av nationella historiska konferenser. I november var jag med och ordnade de Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna (som var den direkta inspirationen för denna blogg). I augusti hålls det Ekonomisk-historiska mötet här och i september är det dessutom Nordsjöhistorisk konferens. Just nu pågår svenska historikermötet, den största historiska konferensen i Sverige med åtskilliga hundratal historiker på plats. Temat för konferensen är "Historia i Sverige – fångad i nationen". För ovanlighetens skull har arrangörerna gett hela konferensen tydlig prägel av temat, både i sessionerna och i en rad föreläsningar och paneldebatter i plenum.

Nationstemat påminner mig om att jag ganska länge i min historikerkarriär hade som huvudsyfte just att tematisera det nationella i historieskrivningen. Min mastersuppsats handlade om hur svenska missionärer i Afrika under imperialismens guldålder i slutet av 1800-talet byggde globala länkar mellan lokaliteter i Sverige och tre delar av Afrika. Syftet var dels att ifrågasätta den svenska nationella självbilden, dels att bidra till en gränsöverskridande historieskrivning om globaliseringens långa perspektiv. I doktorsavhandlingen studerade jag transportsystemets utveckling i Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden. Snarare än att peka på nationella särarter följde jag den amerikanske historikern Charles Maiers ambition (i boken Recasting Bourgeois Europe) att göra en narrativ analys av gemensamma utvecklingslinjer i olika kontexter.

Det har hänt mycket med historieskrivningen de sista tio åren. Migration, etnicitet och globalisering är numera huvudtema för en stor del av den svenska historieforskningen. Själv har jag dessvärre regredierat till nationell historieskrivning - delvis som en reaktion mot de vedermödor det innebar att skriva jämförande historia baserad på utländska källor. Mina senaste projekt handlar alla om datorhistoria i Sverige, utan direkt jämförande ambition. I första dagens keynoteföreläsning talade den norske historikern Knut Kjeldstadli om "metodologisk nationalism": om nationens närvaro som en otematiserad premiss i mycket forskning, som ger dåliga forskningsresultat eftersom vi bara ställer vissa frågor. Att empiriskt behandla myten om Sverige som IT-nation kan vara ett sätt tematisera nationen som metodologisk premiss och därmed minska vår fångenskap i nationen.

Den långa vägen till algoritmhandel

I förrgår snubblade jag över två väldigt olika artiklar som gav en intressant illustration av aktiehandelns utveckling de senaste 50 åren. Den ena var en artikel om Avanzas VD Nicklas Storåkers i Affärsvärlden från 16 mars i år. Den andra var en artikel om simulering och programmering för val av optimal aktieportfölj i Ekonomen från våren 1963. I den äldre artikeln skriver Bertil Näslund vid Handelshögskolan i Stockholm om hur matematikmaskiner kunde användas för simulering av en aktieinvesterares portföljutformning, baserat på observationer av en bankkamrers interaktion med kunder i investeringsärenden.

Inget tyder på att Näslunds artikel blev särskilt inflytelserik, men den var ett tidigt exempel på att datorer började uppfattas som relevanta för aktiehandeln. På 1970-talet hände det däremot en hel del. Värdepapperscentralen grundades 1971 för att finansminister Gunnar Sträng ville kunna se vem som ägde vad (enligt ett vittnesseminarium från "Från matematikmaskin till IT"-projektet). Redan året därpå lades börsbolagens aktieböcker in i datoriserade register. 1974 påbörjades datoriseringen av själva Fondbörsen. 1989 introducerades Stockholmsbörsens elektroniska handelssystem SAX, Stockholm Automated eXchange. Börshandeln avmaterialiserades såtillvida att handeln flyttades ut från det fysiska börshuset till terminaler var som helst.

Men om vi återvänder till Näslunds fråga om aktiemäklarens beteende hände det inte lika mycket. Fram till för två år sedan. I Affärsvärlden-artikeln beskriver Nicklas Storåkers den revolution som skett de två senaste åren inom det som kallas för robothandel eller algoritmhandel, d.v.s. programvarustyrd handel med värdepapper. I dag sysselsätter Avanza tio gånger fler utvecklingsingenjörer än aktiemäklare och söker med ljus och lykta efter fler. Den tid då det gick att tjäna pengar på daytrading genom att vara först att trycka på en knapp efter en börspåverkande nyhet är över. Med Storåkers ord:

I dag är en sekund en evighet. I stället för att vara först är du sist. Det kan ha lagts 20 000 order på den där sekunden. Det är en helt ny värld.

Kontrasten mellan de två artiklarna pekar på två intressanta teknikhistoriska fenomen. Det första gäller de långsiktiga effekterna av generella teknologier som datorer. Många forskare, framför allt ekonomer, har förundrats över den så kallade produktivitetsparadoxen - att den informationstekniska revolutionen är svår att spåra i mätningar av produktivetetsförändringar de senaste decennierna. I fallet aktiehandel är det nog i och för sig lätt att peka på produktivitetsvinster på vägen. Men att robothandelsrevolutionen infaller nästan 50 år efter de första tillämpningarna av datorteknik på börshandel påminner om Paul Davids argument i artikeln 'The dynamo and the computer: an historical perspective on the productivity paradox'. Där argumenterar han, med utgångspunkt i en analogi mellan elektricitet och datateknik, för att de stora effekterna av generella teknologier kommer mycket långt efter introduktionen, när omvärldens institutioner har hunnit anpassa sig fullt ut.

Det andra teknikhistoriska temat är hur förutsägelser om framtiden nästan alltid slår fel, här i en specifikt datorhistorisk variant. Det som Näslund använde matematikmaskinen till - utformning av värdepappersportföljer - görs så vitt jag vet än idag av mänskliga aktiemäklare, till stor del på grundval av omdöme och tyst kunskap (och datorstöd i och för sig). Från 1950-talets mitt till 1960-talets slut var det en vanlig uppfattning att rationaliseringen och automatiseringen skulle flyttas från operativa uppgifter som redovisning och transaktionshantering (jfr daytrading) till till strategiska uppgifter som beslutsfattande (jfr portföljutformning). Så blev det alltså inte.

Det finns förstås mer att säga om algoritmhandeln, inte minst i ljuset av den senaste finanskrisen som till stor del berodde på det datoriserade finansiella systemets ökade komplexitet. Den som vill börja med en socialistisk läsning kan sätta tänderna i en artikel i Ordfront Magasins OMline Magasin från januari i år.

Guldägget, dess kritiker och att tävla i reklam

Ikväll är det dags för den 50:e upplagan av Guldäggsgalan, Sveriges Kommunikationsbyråers stora branschfest där priser delas ut till årets bästa reklamkampanjer, utsedda av jurys i en rad olika kategorier. Syftet är  "att lyfta fram Sveriges mest kreativa och bästa kommunikations­lösningar och föra svensk kommunikation framåt. Den kreativa standarden ska höjas. Det ska inspirera och ge mod till en hel bransch.  Kommunikationsskapare ska vilja anstränga sig ännu mer och näringslivet ska uppleva den avgörande betydelsen av god kommunikation." I samband med galan ordnar Komm även seminarium för sina medlemmar och igår presenterade Ann-Sofie Axelsson våra resultat från digitala undret-projektet.

Men det är förstås galan och tävlingen som är huvudfokus för Guldägget. Guldägget brukar ge upphov till kritiska diskussioner - och då menar jag inte Guldomeletten som åtminstone ett tag delades ut till bästa reklamsabotage, utan kritik inom branschen. Igår passade reklambloggen Please copy me på att för tredje gången publicera ett stycke ur boken Guldägg och beska droppar, där reklamveteranen Sören Blanking skriver att Guldägget är för internt och inte driver reklamen framåt. Förra året skrev Modul Sthlm om fusk, kompetens och jäv och överrepresentation av vissa byråer i juryerna. 2009 var det Anders Ericson, vd för Sveriges annonsörer, som bloggade kritiskt om hur "vinnare av guld- och silverägg samt deltagande i Guldäggsjuryn så intimt är sammanflätade."

Sveriges Kommunikationsbyråer har svarat på kritiken genom regeländringar som gör att Guldägget har "samma regler som i Cannes. Detta innebär bland annat att filmerna får vara tre minuter och att man får visa hur mycket resultat man vill". Reklamen inför Guldäggsgalan har i år gjorts av Crispin Porter & Bogusky, som lät jurys i Ghana, Lettland och Hong Kong bedöma förra årets vinnare, med helt annorlunda utfall. Kampanjen anses ha ökat intresset för Guldägget och därmed vänt en trend med fallande antal nomineringar sedan 2007. För en utomstående betraktare är kampanjen en intressant indikation på kontextbundenheten hos kreativ reklam och på reklamskapandets reflexivitet.

Varför skulle då någon som inte arbetar med kommunikation bry sig om Guldägget, som i första hand är en branschfest? Det finns en mycket bra anledning, om man tror att reklam spelar någon roll för omvärlden. Kreativitet är näst intill omöjligt att bedöma, även om mycket av den befintliga reklamforskningen handlar om just att klassificera kreativitet och mäta dess effekter. Vårt bidrag till reklamforskningen är att istället peka på hur kreativitet förutsätter ett regelsystem som gör det kreativa till något exklusivt. Reklamtävlingarna är navet i detta regelsystem och om vi verkligen vill förstå kreativitet måste vi fokusera på hur regelverket skapas och används av aktörerna i branschen. Detta håller jag som bäst på att göra i ett paper.

Här finns en koppling till mitt tidigare inlägg om längskidsåkningens sportifiering. Medan reklamtävlingar som Cannes Lions ursprungligen kom till med inspiration från filmfestivaler, håller sportmetaforer på att bli allt vanligare i beskrivningar av reklamtävlingar: Cannes Lions är VM i reklam, Guldägget är SM, den framgångsrika men numera nedlagda byrån Farfar var ett den digitala reklamens FC Barcelona och så vidare. Är sport den nya samhällsmodellen, till vilket ett stigande antal andra aktiviteter måste anpassa sig?