Teknologisering och sportifiering i fjällen

Sport och friluftsliv håller på att bli ett viktigt forskningsfält för teknikhistoriker. På SHOT-konferensen i Tacoma i höstas var jag på tur till Mount Rainier med tillhörande föredrag om friluftsliv och teknik. Bredvid mig i bussen satt Sverker Sörlin, som precis har skrivit en bok och bloggat om längdskidåkning. Tidigare i vinter skrev Sverkers KTH-kollega Nina Wormbs under en vistelse i Idre ett blogginlägg om teknologiseringen av fjällen och fjällvistelsen, med nätverk av liftsystem och snökanoner som traverserar landskapet och allt mer högteknologi  i kläder och utrustning. Efter tre veckor i Bruksvallarna kan jag inte låta bli att reflektera kring längdskidåkningens sportifiering och fjällens teknologisering.

Idre Fjäll drev länge det kontroversiella projektet Tre Toppar, som skulle ha inneburit liftanläggningar på Städjan och omfattande ingrepp i såväl naturreservat som Natura 2000. I mars 2007 bestämde regeringen att projektet inte var lagligt. Idre Fjälls drivkraft var den pågående strukturomvandlingen inom den alpina näringen, som sätter allt större press på mindre skidorter att växa och expandera. Börsnoterade Skistar, med anläggningar i Sälen, Åre, Vemdalen, Hemsedal och Trysil, skriver på sin hemsida att det finns skalfördelar "inom såväl inköpssamordning, drift och underhåll, som inom marknadsföring och försäljning" och om behovet av att bygga volym och "skapa kassaflöden för att balansera de ofta omfattande investeringarna i liftar, nedfarter och snösystem". I Bruksvallarna finns det inga liftar. En liten lift vid Walles fjällhotell var i drift fram till 1980-talet, men idag håller fjällbjörkarna på att återta den enda nedfarten. Bruksvallarnas profil är längskidåkning. Ett lågteknologiskt umgänge med naturen på naturens villkor kan man tycka, men även här pågår en teknologisering av fjällen, med juridiska tvister i dess spår.

När jag först kom hit i slutet av 1970-talet dominerades landskapet av turåkare som strävade fram på träskidor, med bambustavar och iklädda bomullsanorakar. Sedan dess har det skett en betydande teknologisering av längdskidåkningen, kombinerat med sportifiering. Sportifiering innebär enligt forskarna Klas Sandell och Johan Arnegård "att instrumentella inslag från tävlingsidrotten vunnit insteg i traditionella friluftsaktiviteter som annars kan karaktäriseras som starkt upplevelsepräglade utan inslag av uttalade tävlingsmoment." Genom sportifiering omvandlas friluftsaktiviteter från ovissa äventyr till sporter med tydliga regler. Sandell och Arnegård beskriver även en process som pågår parallellt med sportifieringen: "idrottsaktiviteternas frigörelse från landskapet". Ett exempel är skidtunneln i Torsby. Eller bandy, som från början spelades på sjöisar men från 2013 kräver inomhushallar för elitserispel. Men visst är termen även relevant för att beskriva längdskidåkningens inordning i en underhållsintensiv och pistmaskinberoende infrastruktur.

Sportifiering brukar påbörjas av utövare, men påskyndas ofta av marknadskrafter och andra intressen - inte minst lokalsamhällen som ser en chans att stärka det lokala varumärket och turistnäringen. I helgen går SM-tävlingarna på fem mil för herrar och tre mil för damer av stapeln här i Bruksvallarna. Under min vistelse här har Funäsdalsfjällen varit värd för flera tävlingar inom mer eller mindre nysportifierade grenar: SM i skicross (sent 90-tal), SM i snöskotercross (också 90-tal?) och VM i skidorientering. Skidorientering blev visserligen tävlingsidrott redan i slutet av 1800-talet, men kämpar nu för ytterligare sportifiering och inkludering i OS-programmet.

Bruksvallarnas konkurrenskraft som längdskidåkningsparadis ligger dels i Nordic Ski Center, ett av världens längsta sammanhängande spårsystem med över 300 kilometer välpistade spår, dels i den tidiga snöläggningen. Under försäsongen vimlar spåren runt Bruksvallarna av svenska och norska klubbar på träningsläger. Det är i Bruksvallarna som den svenska längdeliten brukar ha sitt genrep inför världscuppremiärerna i november. Men den tidiga snön är inte tillräckligt tidig (eller i alla fall pålitlig). I Bruksvallarna investeras nu 15 miljoner kronor under en treårsperiod för att anlägga snökanoner (för att kunna erbjuda snögaranti från 15 oktober), skidstadion, skidskyttestadion och elljusspår. Ett antal nya tekniska lager över landskapet, med andra ord.

Satsningen på längdskidåkning i Bruksvallarna innebär dessutom en teknologisering av landskapet på ett annat och potentiellt mer långtgående sätt. Spårsystemen kostar Funäsdalsfjällen 3 miljoner om året och sedan något år tillbaka krävs ett obligatoriskt spårkort som kostar från 60 kronor per dag till 850 kronor per säsong. Vad obligatoriskt innebär i det här sammanhanget är dock oklart. Det är nämligen inte rättsligt prövat om kommuner, markägare, arrendatorer, skidklubbar eller någon annan verkligen har rätt att ta ut spåravgifter, eller om ett sådant krav strider mot allemansrätten. (Ett ofta citerat fall i Mora gällde bara en laglighetsprövning). Funäsdalsfjällen är inte ensamt - även på klassiska skidorter som Åre, Mora, Östersund och Falun har spåravgifter införts nyligen. Den största motståndaren är Naturvårdsverket, som lutar sig mot skrivelsen i regeringsformen 2 kap.18 § att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Naturvårdsverket skriver vidare:

För att avgift ska kunna tas ut för tillträde till sådana anläggningar torde också krävas att de erbjuder förhållanden för skidåkning som kräver större investeringar, såsom höga kostnader för exempelvis konstsnötillverkning (som möjliggör en längre skidsäsong än vad fallet är med natursnö). Anläggningar av ovan beskriven art förekommer i allmänhet i anslutning till för tävlings-/elitträningsändamål inrättade ”skidstadionområden” som inte sällan är helt eller delvis inhägnade eller på annat sätt avspärrade för direkt tillträde, vilket i sig talar för att allemansrätten kan anses vara upphävd åtminstone inom det inhägnade/avspärrade området.

Längdskidåkning i inhägnade anläggningar sammanfattar detta inläggs tre teman: teknologisering av fjällen, sportifiering och frigörelse från landskap. Men är det en tilltalande utveckling?