Rennäringens infrastruktur och rättsliga ställning

Längdskidåkningen är inte den enda näringen i Bruksvallarna vars fysiska och institutionella infrastruktur väcker juridiska frågor om rätten till markanvändningen. Jag håller till i en nyanlagd stugby på Vallarfjällets sluttning. En och en halv mil bort på andra sidan fjället ligger Mittådalen, en av Sveriges 51 samebyar. Stugbyn ligger faktiskt på mark som är klassad som åretruntmark för renbete, tillika riksintresse för rennäringen, och detaljplanen överklagades av samebyn. Samerna i Sverige är inte så många, någonstans kring 20 000, men rennäringens behov och samernas rättigheter är tyvärr en källa till konflikter i stora delar av Norrland. I Sverige får man inte lära sig särskilt mycket om samer eller samepolitik under uppväxten. När de väl dyker upp är det ofta som romantiserade och avpolitiserade ädla vildar. Jag har först nyligen satt mig in i samernas värld, inspirerad av Yngve Ryds fantastiska intervjuböcker om samisk kultur. Här följer några resonemang om rennäringen som tekniskt system utifrån tre aktuella rättsprocesser som involverar Mittådalens sameby och till och med marken som jag sitter på just nu.

Det kan säkert uppfattas som ointuitivt att tänka på rennäringen som ett infrastrukturbaserat tekniskt system. Det är lätt att föreställa sig renbete som något som äger rum på vilda, orörda fjäll. Men de svenska fjällen är ett renbetets kulturlandskap, eller har åtminstone blivit det under det senaste halvseklet. Den som har sett fjäll som inte är renbetade eller som betas av vildren (med långt mindre stammar och betestryck) möter en betydligt frodigare grönska. Enligt en rapport från Länsstyrelsen i Norrbotten är det ändå sannolikt att fjällen är ett hävdgynnat landskap, det vill säga att effekterna av renbetet för den biologiska mångfalden överlag är positiva.

Om man tittar noga på gröna kartan syns rennäringens fysiska infrastruktur tydligt i form av milslånga renstängsel, rengärden för skiljning, märkning och slakt, visten och fiskestugor. Än mer tydligt blir det på Sametingets karta över renens viktiga områden inom beteslandet Mittådalens sameby, som visar upp en fascinerande infrastruktur av brunstland, kalvningsland, trivselland och röjda och oröjda leder med en utsträckning i rummet på någonstans kring 20 mil från Helags till Lillhärdal. (En annan typ av infrastruktur som inte syns på kartan är den moderna rennäringens sammankoppling med mobilitetens generella infrastrukturer (snöskotrar, fyrhjulingar och helikoptrar eller satellittelefoni, navigationssystem och mobilt bredband), men den är inte särskilt problematisk om än möjligen kostsam).
 
Det sametingets karta framför allt tydliggör är behovet av institutionell infrastruktur. Karten pekar på en rad gränser, indelningar och klassificeringar av de vidsträckta områden som rennäringen nyttjar. Rättigheterna till dessa områden är inte alls självklara, vilket de aktuella rättsprocesserna vittnar om. Umeåhistorikern Lennart Lundmark har skrivit flera böcker om den svenska staten och samerna. Han menar att samerna ursprungligen hade långtgående rättigheter till stora delar av Norrlands inland, som till stor del var individuella rättigheter baserade på skatteuppbörd. Från 1700-talets sista år inleddes "en smygande administrativ process där kronan långsamt gröpte ur samernas markrättigheter, sedan delade den ut markerna till andra eller behöll dem själv." Det är en lång och komplicerad historia, som började med att länsstyrelserna fick ett maktövertag över häradsrätten (som representerade en form av lokalt självstyre) och drev en ny syn på äganderätt till jord, fortsatte med avvittringar och inrymningar, via nationalistiskt och rasistiskt färgad samepolitik till dagens situation där rättssystemet inte förmår tillvarata samernas intressen.

Under 2010 avslutades inte mindre än tre rättsprocesser om renbetets markanvändning där Mittådalens sameby var part i målet (och då räknar jag inte med skyddsjakt på järv och lodjur eller konflikterna kring den allmänna småviltsjakten på statlig mark ovan trädgränsen som släpptes fri 1993).

Den första och största rättsprocessen är det så kallade Härjedalsmålet. Samernas rätt till vinterbete omfattas av grundlagens skydd för äganderätt och grundas på urminnes hävd. Enligt lagen har samerna i Härjedalen rätt till bete utanför renbetesfjällen, på de områden "där renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året". 1996 fann Svegs tingsrätt att det inte fanns någon sedvanerätt till vinterbete i större delen av Härjedalen, efter att 571 markägare stämt de berörda samebyarna. Domen fastställdes i hovrätten 2002 och vann laga kraft när Högsta Domstolen inte beviljade prövningstillstånd i april 2004. De fem samebyarna måste nu betala rättegångskostnader på 15 miljoner, utöver att de är skyldiga att betala markägare ersättning för renbete på sedvanemarkerna. Enligt Lennart Lundmark berodde utfallet i målet på att den svenska processrätten lägger bevisbördan hos samebyarna och att lagen är otydligt formulerad så att samerna i praktiken förväntades ta fram en fullständig dokumentation av var deras renar betat tillbaks till 1800-talet. Dessutom anlitades inte den fackhistoriska kompetensen (d.v.s. Lundmark själv :-) ). Härjedalens samebyar tog målet vidare till Europadomstolen, som i sin dom från mars 2010 fann att Sverige visserligen hade brutit mot Europakonventionen genom att rättegången drog ut på tiden, däremot inte i den bemärkelsen att samebyarna inte hade haft tillgång til en effektiv domstolsprövning.

En annan aktuell rättsprocess gäller vindkraftbolaget O2s planer på att bygga 30 vindkraftverk på fjället Glötesvålen, även det i riksintresseområde för rennäringen. Mittådalens sameby menade att rennäringens intressen inte beaktats i den nya översiktsplanen för Härjedalens kommun, som låg till grund för planerna. Samebyn argumenterade för att "det är helheten av störningarna från ett industriprojekt som stör renarna" och inte bara den markyta som direkt påverkades av vindkraftparken. Även här fick samebyn stryka på foten. Planen vann laga kraft i och med en dom i Miljööverdomstolen i oktober 2010. MÖD fann att målet för vindkraftutbyggnad väger tyngre än samebyns renskötsel och "att utredningen i målet inte visar annat än att den planerade etableringen endast kan komma att inskränka renbetet på Glötesvålen på ett begränsat sätt." Härjedalens kommun menade i sitt yttrande att den lagakraftvunna domen i Härjedalsmålet gjorde att den privatägda marken som berördes av vindkraftsutbyggnaden inte omfattades av betesrätten.

Den tredje rättsprocessen gäller alltså själva den mark som mina föräldrars stuga står på. Under avvittringarna i Härjedalen på 1820-talet tillgodosågs inte rennäringens behov, vilket skapade stora slitningar mellan samerna och den bofasta befolkningen. Marken kring Bruksvallarna ägdes på slutet av 1800-talet av riksdagsmannen för Härjedalen och disponenten vid Ljusnedals bruk, William Farup (för övrigt en stor samemotståndare som förde ett formligt krig mot renskötseln, kallade samerna för "dessa plågoandar, dessa våra tyranner som ligga öfver oss hela året om" och sköt hundratals renar som kom in på hans mark). Efter Farups död 1893 köpte staten 60 000 hektar mark av Farups arvingar och utökade därmed renbetesmarken i Härjedalen med upp till en fjärdedel. Generöst kan tyckas, men Lennart Lundmark menar att det var smulor tillbaka och en del av ett typiskt mönster där renbetesfjällen togs från skattelapparna för att staten sedan på grundval av inkomster från skogsavverkningar på renbetesfjällen skapade kronoegendomar för samernas räkning.

2004 sålde staten marken till en exploatör för att skapa en stugby (eller fjällby, som det heter eftersom byggloven och dispensmöjligheterna uppmuntrar till byggandet av avsevärda schabrak) med förbehållet att marken inte fick användas på sätt som medförde avsevärd olägenhet för renskötseln. Härjedalens kommun upprättade en ny detaljplan som antogs i maj 2006. Mittådalens sameby överklagade detaljplanen till regeringen och regeringsrätten, yrkandes att en miljökonsekvensbeskrivning borde ha upprättats och att en sådan sannolikt hade lett till att rennäringens behov tillgodosetts. Regeringen fann liksom Härjedalens kommun att samebyns renar visserligen rörde sig i dalgången vissa tider under året för att beta hänglav och att bebyggelse i Bruksvallarna hade begränsat betesmarkerna för renarna, men att det inte framgick just var renarna faktiskt utnyttjade betesmarkerna. I domen från juni 2010 fann regeringsrätten ingen anledning att klandra regeringen.

2010 var med andra ord ett tufft år för Mittådalens sameby. Mönstret går igen: rennäringens behov får ge vika i avvägningen mot andra och resursstarkare intressen, delvis beroende på att bevisbördan läggs på samebyn. De tre rättsprocesserna belyser Lennart Lundmarks kritiska resonemang och det förhållande som gör att Sverige inte har skrivit på FNs konvention om ursprungsfolkens rättigheter. Kartorna visar tydligt hur markkrävande renskötseln är. Rättsprocesserna visar tydligt behovet av rättigheter för att utnyttja dessa stora markområden. Men när problemen bryts ned till lokal nivå blir det komplicerat. Intressen står mot intressen, överlappande rättigheter står mot varandra efter århundraden av inkonsekvent politik. I Bruksvallarna har det bott torpare under Ljusnedals bruk sedan slutet av 1600-talet, innan dess var byn ett fäbodställe till Funäsdalen. Är det rimligt av samebyn att protestera mot naggningar i kanten av renbetesmarkerna, med tanke på hur viktig turistnäringen är för Vallarborna? Men det är förstås det stora mönstret och risken för prejudikat som samebyarna vänder sig mot. Efter att ha läst Lundmarks bok Stulet land och tagit del av de aktuella processerna är jag i alla fall övertygad om att Sverige behöver göra mer för att stärka samernas ställning. Och kom igen för sjutton - vi måste omedelbart göra något för att lyfta samernas existens i det allmänna medvetandet och i skolans värld!