Sidor

fredag 12 december 2014

Ett illa valt exempel, Leijonborg



Under ett panelsamtal i fredags använde förre folkpartiledaren Lars Leijonborg Hitlers motorvägbyggen som exempel på att även avskyvärda partier kan komma med bra förslag. "Var det fel av Hitler att bygga motorvägar?" undrade Leijonborg och menade därmed att de svenska partierna bör visa större öppenhet för Sverigedemokraternas ståndpunkter när de överensstämmer med partiernas egna.

Leijonborg har fått mycket stryk i sociala medier under helgen. (Det får man för övrigt ofta när man  använder Hitler i jämförelser.) Några av kommentarerna har kritiserat uttalandet på historisk grund. Henrik Arnstad säger till Aftonbladet att motorvägsplanerna kom till redan på 1920-talet och inte var Hitlers förtjänst. Och det är alldeles korrekt. Den första motorvägen i Tyskland, mellan Köln och Bonn, öpppnade för övrigt 1932, innan Hitler kom till makten. Hitler och hans vägchef Fritz Todt gjorde dock definitivt en stor satsning för att förverkliga planerna under namnet "die Reichsautobahnen".

Men så vitt jag känner till är det ingen som har granskat den grundläggande utsagan, att det skulle ha varit framsynt, eller "rätt" av Hitler att lägga resurser på att bygga motorvägar. För transportsystemet eller den tyska ekonomin var Reichsautobahnen ett vansinnesprojekt. Hitlers regim hade stora finansiella problem och Todt fick fiska pengar från alla möjliga håll för att överhuvudtaget komma igång med arbetet. I praktiken togs mycket av resurserna från underhållet av det eftersatta ordinarie vägnätet och från den statliga järnvägen - den infrastruktur som skulle bli stommen i det krig som Hitler rustade för. Så det var knappast rätt av Hitler att bygga motorvägar. Tyskland borde ha gjort som Storbritannien och Sverige och väntat till 1950-talets massbilism innan motorvägar var motiverade. I synnerhet med tanke på den pågående upprustningen. Inte heller var motorvägarna något effektivt sätt att skapa arbeten. Enligt historikern Dan Silverman arbetade i genomsnitt 80,000 människor med motorvägsbyggena - en bråkdel av de arbetstillfällen som skapades under 1930-talets återhämtning från depressionen.  Och givet de omänskliga arbetsvillkoren var det tur att det inte var fler, om vi får tro Silverman. Så nej, det var knappast rätt vare sig vi ser till transporteffektivitet, upprustning eller jobbskapande.

Hitlers motorvägsbygge var i första hand ett symboliskt arbete, ett propagandaprojekt. Det skulle skapa nationell enhet. Det skulle visa på den nya regimens handlingskraft och modernitet. Motorvägsbyggena är ett exempel på att alla politikområden underordnades en överideologi, även när det fanns en ekonomisk rationalitet som pekade i andra riktningen. Så Leijonborg valde ett synnerligen dåligt exempel när det gäller att argumentera för att politiska ståndpunkter eller handlingar kan vara oberoende av ett demokratiskt tveksamt partis huvudsakliga ideologi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar