Ett illa valt exempel, Leijonborg

Under ett panelsamtal i fredags använde förre folkpartiledaren Lars Leijonborg Hitlers motorvägbyggen som exempel på att även avskyvärda partier kan komma med bra förslag. "Var det fel av Hitler att bygga motorvägar?" undrade Leijonborg och menade därmed att de svenska partierna bör visa större öppenhet för Sverigedemokraternas ståndpunkter när de överensstämmer med partiernas egna.

Leijonborg har fått mycket stryk i sociala medier under helgen. (Det får man för övrigt ofta när man  använder Hitler i jämförelser.) Några av kommentarerna har kritiserat uttalandet på historisk grund. Henrik Arnstad säger till Aftonbladet att motorvägsplanerna kom till redan på 1920-talet och inte var Hitlers förtjänst. Och det är alldeles korrekt. Den första motorvägen i Tyskland, mellan Köln och Bonn, öpppnade för övrigt 1932, innan Hitler kom till makten. Hitler och hans vägchef Fritz Todt gjorde dock definitivt en stor satsning för att förverkliga planerna under namnet "die Reichsautobahnen".

Men så vitt jag känner till är det ingen som har granskat den grundläggande utsagan, att det skulle ha varit framsynt, eller "rätt" av Hitler att lägga resurser på att bygga motorvägar. För transportsystemet eller den tyska ekonomin var Reichsautobahnen ett vansinnesprojekt. Hitlers regim hade stora finansiella problem och Todt fick fiska pengar från alla möjliga håll för att överhuvudtaget komma igång med arbetet. I praktiken togs mycket av resurserna från underhållet av det eftersatta ordinarie vägnätet och från den statliga järnvägen - den infrastruktur som skulle bli stommen i det krig som Hitler rustade för. Så det var knappast rätt av Hitler att bygga motorvägar. Tyskland borde ha gjort som Storbritannien och Sverige och väntat till 1950-talets massbilism innan motorvägar var motiverade. I synnerhet med tanke på den pågående upprustningen. Inte heller var motorvägarna något effektivt sätt att skapa arbeten. Enligt historikern Dan Silverman arbetade i genomsnitt 80,000 människor med motorvägsbyggena - en bråkdel av de arbetstillfällen som skapades under 1930-talets återhämtning från depressionen.  Och givet de omänskliga arbetsvillkoren var det tur att det inte var fler, om vi får tro Silverman. Så nej, det var knappast rätt vare sig vi ser till transporteffektivitet, upprustning eller jobbskapande.

Hitlers motorvägsbygge var i första hand ett symboliskt arbete, ett propagandaprojekt. Det skulle skapa nationell enhet. Det skulle visa på den nya regimens handlingskraft och modernitet. Motorvägsbyggena är ett exempel på att alla politikområden underordnades en överideologi, även när det fanns en ekonomisk rationalitet som pekade i andra riktningen. Så Leijonborg valde ett synnerligen dåligt exempel när det gäller att argumentera för att politiska ståndpunkter eller handlingar kan vara oberoende av ett demokratiskt tveksamt partis huvudsakliga ideologi.

Om återkomst, finanschefer och norrländsk urbanitet

Nu är jag åter i tjänst och det är dags att börja blogga igen. Tidigare har jag mest skrivit längre bloggessäer, men nu har jag ambitionen att använda bloggen lite mer som forskningsdagbok. Blanda funderingar från pågående forskning och undervisning, observationer från omvärlden och lite längre essäer. Vi får se hur det går.

För tillfället sitter jag på ett hotell i Umeå och förbereder en keynoteföreläsning imorgon för forskarskolan Management and Information Technology. På väg hit igår bläddrade jag i Computer Sweden från 13 mars. Huvudartikeln handlar o att makten över IT-investeringar har flyttat från IT-chefen till finanschefen, allt eftersom fler och fler av investeringsbesluten fattas ute i verksamheten istället för av IT-avdelningen.

Historikern kommer osökt att tänka på situationen i datorernas barndom. När de första datorerna för administrativt bruk infördes på 1950-talet var det i regel inom storföretagens ekonomiavdelningar. Det var ekonomichefen som datorleverantören behövde övertyga att datoranvändningen var kostnadsbesparande. De förstudier som sedan genomfördes inom företagen för att övertyga ledningen om datorernas potential för rationalisering och revolution blev i sin tur karriärstegar för de rationaliseringsexperter och hålkortsmänniskor som blev de nya dataexperterna. Med tiden fick dataavdelningarna mer och mer att säga till om i maskinköpen. Nu håller alltså pendeln på att svänga tillbaka, enligt Computer Sweden.

Det är för övrigt en intressant tid att besöka Umeå, som under året är europeisk kulturhuvudstad. Umeå andas tillväxt och framtidstro. Överallt ser jag butiker och restaurangar som nystartar, nya eller nygamla designhotell, surdegsbagerier och tapasbarer. Det är snyggt, men det skaver lite efter att jag har läst författaren PO Tidholms essä om det tvehågsna i Umeås försök att "för första gången skapa en modern urbanitet, ett slags kultur som det egentligen inte finns någon traditionell norrländsk förankring för" och journalisten Erik Almqvists artikel om omvandlingen av det offentliga rummet på det fria kulturlivets bekostnad.

Föräldraledighet - bloggen är vilande

Jag är föräldraledig och bloggen är vilande till någon gång i början av 2014.

Är internet ute och hör dokument till det förflutna?

Häromdagen bläddrade jag i Computer Sweden från den 22 februari, alltså samma dag som mitt förra inlägg om digitaliseringen. Och ser man på - i en krönika för digitalstrategen Joakim de Leeuw ett snarlikt resonemang under rubriken "Internet känns inte så hett längre". De Leeuw menar att vi har fastnat i funktionella eller tekniska definitioner av det vi gör istället för att fokusera på vilken användarnytta som tjänster ger. Varför dröja sig kvar vid format som webbplats och hemsida? De Leeuw ser på Internet som en seglivad fluga och förutspår att vi i framtiden antingen kommer att  bredda begreppet internet till att omfatta allt som är uppkopplat eller hitta nya begrepp.

Vi har redan börjat se att allt färre skriver internet- eller webbstrategier till förmån för digitala strategier, som på ett bättre sätt omfattar och beskriver vad det handlar om. Digitalt, i motsats till analogt.

Min kollega P-O Arnäs, en flitig debattör om transportbranschens digitalisering, tar ett steg till och vill helt avskaffa de analoga metaforerna. I ett blogginlägg härom året föreslog han att vi "helt enkelt byter ut alla ord som associerar till döda träd och till andra gamla pre-google-system", så att frakdokument blir fraktinformation, godsdokument blir godsinformation och dokumentkopior blir "läs- och skrivrättigheter till information".

Jag tror, utan att ha någon referens på rak arm, att organisatoriska metaforer är tröga strukturer och att vi kommer att få leva ett tag både med "Internet-det ena och det andra" och dokumentmetaforer. Men i högre grad tillsammans med attributet digital.

Digitalisering som perspektiv

Digitalisering är ett nyckelord för vår samtid. Med det menar jag inte i första hand det ganska uppenbara faktum att vi allt mer omger oss av apparater och system som baseras på digitalt kodad information. Jag syftar istället på digitalisering som perspektiv. När informations- och kommunikationsteknikens användning och betydelse kommer upp till diskussion blir det allt vanligare att just digitalisering är det centrala temat.

För regeringens IT-politik är det uppenbart fallet. "It i människans tjänst - en digital agenda för Sverige" är en strategi för att samordna åtgärder inom IT-området i Sverige som tillsattes av IT-minister Anna-Karin Hatt i oktober 2011. I juni 2012 tillkom en digitaliseringskommission med uppdrag att arbeta för att målet i agendan - att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter - ska uppnås. Sedan tidigare finns också ett digitaliseringsråd som ska hjälpa Hatt att göra Sverige till "världens mest framgångsrika digitala samhälle". Som så mycket annat nuförtiden följer det svenska arbetet på en liknande process på EU-nivå, där EU-kommissionen i maj 2010 slog fast En digital agenda för Europa.

Digitalt är ett nyckelord även för andra än regeringen. Några axplock från näringsliv och akademi: McKinsey Quarterly publicerade häromdagen en artikel med titeln "Competing in a digital world". På KTH och de tekniska högskolorna i Linköping och Luleå finns kurser i "Digitala fabriker" där man lär sig virtuell produktion. Vetenskapsrådet finansierar ett stort projekt om konsumtionskulturens digitalisering baserat här i Göteborg. På Högskolan Väst leder min före detta kollega Maria Spante ett nytt projekt om Konsekvenser av skolans digitalisering.

Och det här är ingen självklarhet - som perspektiv på samhällsomvandling är digitalisering relativt nytt. För inte alls så länge sedan förde begreppet digitalisering snarast tankarna till att scanna in dokument. Eller det gör det förresten fortfarande, vilket en snabb Google-sökning visar. Förvirrande nog fastställde regeringen en ny nationell "digitaliseringsstrategi", Digit@lt kulturarv", som handlar just om digitalisering av dokument, bara två månader efter lanseringen av den digitala agendan.

Nej, fram till nyss skulle de flesta ha valt andra begrepp för att beskriva sambandet mellan informations- och kommunikationsteknik och samhällsförändring. "Datorisering", för att betona att datatekniken var det centrala. "Cyber"-någonting för att visa att något utspelade sig i internets då ännu nya och spännande värld. Eller allra mest sannolikt något som knöt an till "information" och "IT". Digitaliseringsrådets föregångare hette till exempel "regeringens IT-råd" mellan 2007 och 2010, dessförinnan "den IT-politiska strategigruppen". Digitaliseringskommissionen har som föregångare inte mindre än fyra IT-kommissioner, varav den sista satt mellan 1998 och 2003.

Varför väljer vi då att fokusera just på att informationen är digital? Det finns flera orsaker. Konvergensen mellan datorer, telekommunikationer och mikroelektronik gör att perspektiv som fokuserar på specifika teknologier som datorer och internet inte längre är lika relevanta. Digitalisering kan lika gärna handla om smartphones, läsplattor och maskin-till-maskin-kommunikation som om datorer och datakommunikation i dess klassiska skepnad. De stora diskussionsfrågorna - datalagring, anonyma näthat, medieföretagens affärsmodeller, cybersäkerhet - handlar i hög grad om grundläggande digitala egenskaper hos nya medier.Teknikkonvergensen, de sociala mediernas frammarsch och informationsteknikens allestädesnärvaro har gjort att digitaliseringen framstår som det mest relevanta perspektivet på informationsteknik och samhälle.

Det gäller för övrigt även mitt eget forskningsområde. I en essä i senaste numret av teknikhistorikernas husorgan Technology & Culture skriver historikern Nathan Ensmenger en mycket intressant essä om digitalisering som perspektiv i historieforskning. Jag skall återkomma till den i det tredje blogginlägget av fyra i denna serie. Men dessförinnan skall nästa blogginlägg fokusera på vad digitalisering egentligen innebär. Trevlig helg så länge.

Fröken Ur 2.0

Jag ringde just till Fröken Ur. Jovisst, hon finns fortfarande. Den som slår 90 510 får höra en kvinnoröst ge en aktuell tidsangivelse var tionde sekund. Fröken Ur heter för övrigt Johanna Hermann Lundberg och många känner nog igen rösten från andra automatiska röstsystem. Tid via telefon känns kanske lite förlegat i dessa dagar när tidsangivelser är så allmänt tillgängliga från mobiltelefoner, datorer och annan konsumentlektronik att de flesta svenskar till och med har slutat bära egna klockor. Men paradoxalt nog är Fröken Ur mer relevant än någonsin, om än i en något moderniserad tappning.

Sedan 2000 sköts Fröken Ur inte längre av Telia, utan av SP Statens Tekniska Forskningsinstitut i Borås. SP tillhandahåller även Fröken Ur på nätet. Men talåtergivningen är inte det stora ansvaret för SP. SPs Tid- och frekvenslaboratorium ansvarar för den så kallade svenska nationella tidsskalan som heter UTC (SP). SP använder ett vägt medelvärde av tidsangivelser från svenska atomur för att mäta (eller egentligen prediktera) den exakta tiden och stämma av avvikelsen mot den internationella tidsskalan UTC. 

SP har också en modern (eller möjligtvis postmodern) tidsförmedlingstjänst i form av så kallade NTP-servrar (Network Time Protocol). Genom uppkoppling till en NTP-server kan vem som helst gratis få mycket exakta tidsangivelser via dator. En sorts Fröken Ur 2.0. När man kallar något för 2.0 brukar det innebära att någonting är interaktivt. Och tidsbestämningen genom NTP-server är faktiskt interaktiv i den bemärkelsen att servern utnyttjar en signal som skickas tillbaka till avsändaren. Signalen används för att uppskatta den avvikelse som orsakas av att det tar tid för signalen att färdas genom nätverket. (Tack till Christopher Kullenberg för det påpekandet).

Fröken ur 2.0 i denna moderna tappning har blivit viktigare än någonsin. Tillgång till exakta och pålitliga tidsangivelser via telekommunikationsnätet är en grundläggande förutsättning för många moderna infrasystem, inte minst de som baseras på elektroniska kommunikationer. Tiden har blivit en kritisk infrastruktur i sig. Om detta håller jag på att formulera ett forskningsprojekt, tillsammans med bland andra SP och vetenskapsteoretikerna här i Göteborg. Tiden får väl utvisa hur det går.

Post-It-lappar, Lean production och slutet på datoriseringen?

Svenska industriföretag har använt datorbaserade administrativa system i drygt 50 år (både Asea och Volvo installerade till exempel IBM 7070-anläggningar under 1961). Sedan dess har datorbaserade system trängt in på område efter område, med en stigande grad av integration mellan systemen. Kanske har utvecklingen nu nått vägs ände. I tisdags var jag diskussionsledare på den årliga doktorandworkshopen här på Institutionen för teknikens ekonomi och organisation. Två av de fyra texterna handlade faktiskt om hur industriföretag söker sig till system med mindre grad av datorisering, med inspiration från produktionsfilosofin Lean Production. Lean bygger på Toyotas omhuldade produktionssystem och kan beskrivas som eliminering av resursanvändning som inte leder till värde för slutkunden. I praktiken innebär Lean dels en strävan efter jämnare flöden i tillverkningen, dels ett antal verktyg för att minska slöseriet i form av t.ex. lagerhållning, onödiga transporter och defekta produkter.
 
Till de allra första administrativa datortillämpningarna på både Volvo och Asea hörde materialplanering. Databehandling tycktes väl lämpat för att hålla reda på alla artiklar och optimera produktionsflödet för kortare genomloppstider och billigare förrådshållning. (Nu visade det sig ganska komplext i praktiken - på Asea kunde materialplaneringen inte läggas om förrän 1965 och riktig fart tog det inte förrän med 1970-talets terminalbaserade systemen på 1970-talet). En annan tidig tillämpning, i mindre skala, var metoder för att optimera projektstyrning, som PERT (Program Evaluation and Review Technique) och CPM (Critical Path Method). På Asea använde datafolket PERT i början på 1960-talet för att demonstrera datorernas nyttighet (inklusive att imponera på styrelseledamoten Dan-Axel Broströms fru).

De två doktorandtexterna handlade just om materialplanering och projektstyrning. Sara Algestams forskning handlar om så kallade "pull systems" för materialplanering. Pull är en central tanke i Lean och innebär att efterfrågan ska suga produkterna genom tillverkningsprocessen istället för att tryckas genom av ett planeringssystem. Pull-system är visuella, mer decentraliserade och mindre datoriserade med mer fokus på mänsklig interaktion än traditionella så kallade MRP-system. Björn Söderbergs forskning handlar om en annan Lean-teknik, Visual Planning, och analyserar hur produktutvecklingsgrupper överger mjukvarulösningar för projektstyrning till förmån för Post-It-lappar. Med färgkodade lappar på anslagstavlor hoppas man få en bättre kommunikation och fördelning av arbetsbörda än med mjukvarulösningar, som anses bli för komplexa och statiska.

Det är frestande att se detta som en tendens till början på slutet på den datoriseringsvåg som under 50 års tid dragit genom industrin. Är vi nu tillbaka på ruta ett och håller på att "avdatorisera" just de administrativa rutiner som först gjordes datorbaserade? Nja, kanske inte ändå. Redan när Lean presenterades i slutet av 1970-talet innehöll begreppet kritik mot datorbaserade system, som ansågs ofta bli dyra, komplexa, oflexibla och kanske framför allt inte transparenta för medarbetare. Debatten om lean och informationsteknik har pågått sedan dess och sammanfattas på ett bra sätt i denna artikel av Riezebos et al. Författarna menar att även om enklare och robustare manuella metoder har visat sig betydligt mer lyckade än de första generationernas datorbaserade system, så ligger lösningen i olika sorters hybridsystem som bygger på både datoriserade och manuella-visuella inslag. Det är alltså inte slutet på datoriseringen, men kanske en viss reträtt.

För att lyfta blicken lite ser jag tre lärdomar i det här. Det första är en påminnelse om att datorhistorien handlar både om "the glorious history of hardware" och "the dismal history of software" för att låna mjukvaruhistorikern Nathan Ensmengers formuleringar. Medan datateknikens framgångshistoria, manifesterad i Moores lag, fortsätter sin resa mot allt mer miniatyriserade och kraftfulla komponenter, blir vi mer och mer påminda om hur svårt det är med mjukvara och särskilt stora och komplexa mjukvaruprojekt. Härom veckan blev SEB den senaste organisationen i raden att lägga ned ett IT-projekt i mångmiljardklassen. Beslutet kallades modigt av Computer Swedens ledarskribent, som menade att "Stora it-projekt är oftast dåliga, små it-projekt bra." För det andra undrar jag om inte decentralisering och självorganisering för att lyfta delaktighet och mänsklig kommunikation ligger väldigt mycket i tiden. För att ta ett närliggande exempel som också bygger till stor del på Post It-lappar: fram till för något år sedan hade jag aldrig stött på mötesformen open space och nu tycker jag den finns överallt.

Sist men inte minst är Post-It-lapparna en påminnelse om att teknik för information och kommunikation inte bara är datorer. I boken Control through Communication beskriver JoAnne Yates framväxten av formaliserad internkommunikation i amerikanska storföretag. När företagen växte i slutet av 1800-talet räckte det inte längre med ad hoc-beslut av enskilda individer för att styra företag. Med hjälp av skrivmaskiner, dupliceringstekniker och arkiveringssystem utvecklade företagen avancerade system för vertikala och horisontella informationsflöden med hjälp av sådana till synes självklara medel som PM, noter, pärmar och personaltidningar. Post-It-lappen är inte en del av Yates studie. Den lanserades först 1977 - enligt legenden som ett misslyckat superlim - och är alltså mer än 15 år yngre än datorbaserade materialplaneringssystem. Det simpla och till synes lågteknologiska är inte alltid gammalt. Datorbaserade system är inte alltid nyare och effektivare. Informationsteknik handlar inte bara om datorer.

Datorer i skolan och att slippa räkna

Datorernas plats i skolans lägre årskurser debatterades flitigt härom veckan, efter att utbildningsminister Jan Börklund blivit "oerhört provocerad" av att Sollentuna kommun låter sex- och sjuåringarna använda surfplattor i stället för papper och penna. "Även i framtiden måste man kunna både skriva och räkna. Man kan inte alltid ha tillgång till en dator var man än befinner sig", sade utbildningsministern.

Diskussionen är inte ny, även om den ställs på sin spets av surfplattornas behändiga format och av att man faktiskt ritar på dem - om än med fingret. Miniräknarna har varit omdiskuterade länge på samma grunder - 2006 blev det till exempel kritik från KTH när Skolverket för första gången tillät avancerade miniräknare på skolans nationella prov.

Kåsörer och skämttecknare lyfte faktiskt den här frågan redan för nästan 60 år sedan. När Sveriges första digitala elektroniska dator BESK visades för pressen i december 1953 kommenterade signaturen Huck att:

Att räkna är ingen lätt sak. Men det finns någonting som heter matematikmaskiner. ... BARK och BESK bör givetvis omedelbart anskaffas av alla skolor, så att de stackars barnen slipper plågas av plus och minus och ekvationer av olika grader. När jag får min räknemaskin skall jag hyra ut den till skolorna, det blir säkert en god affär.

Temat återkom ofta i 1950-talets lättsammare reflektioner kring vad de nya matematikmaskinerna eller elektronhjärnorna kunde användas till. En vanlig infallsvinkel var att BESK dessutom skulle göra elevernas läxor, som här i tappning av skämttecknaren George Beverloo i november 1956:

Kan transportsektorns problem lösas genom samverkan för innovation?

Jag har precis fått ett anslag från Vinnova. Projektet gäller att vara följeforskare i ett ambitiöst initiativ för att lösa transportsektorns utmaningar. Initiativet har fått det något otympliga namnet Forum för innovation inom transportsektorn (interimstyrelsen har tydligen letat efter en lämplig akronym men ännu inte hittat någon som duger). Idag återvände jag tillfälligt från föräldraledigheten och tog mig till IVA:s lokaler på Grev Turegatan för att vara med på kickoff för Forumet, tillsammans med representanter för de cirka 25 myndigheter, företag och lärosäten  som hittills har anslutit sig.

Bakgrunden till Forumet är dels Ingenjörsvetenskapsakademins nyligen avslutade projekt Transport 2030, dels den statliga enmansutredningen Mer innovation ur transportforskning. Bägge pekade på att en mer samlad innovationsstrategi kan bli ett viktigt bidrag till lösningen av transportsektorns utmaningar med hög miljöpåverkan, stigande efterfrågan och kapacitetsbrist. "Vi ska skapa en annan transportsektor," hoppades Urban Karlström som valdes till ordförande för Forumets styrelse.

Som följeforskare skall jag bidra med kritiska reflektioner som blir till nytta för Forumet, särskilt i slutrapporteringen hösten 2013. Dessutom skall deltagande observation, intervjuer och textstudier ge empiri för vetenskaplig publicering. Projektet är inte historiskt, men anknyter till temat för min avhandling - att styra utvecklingen av transportsystemet på makronivå - om än i en annan tidsepok och med fokus på samverkan och innovation snarare än politisk ekonomi. Just nu ser jag framför allt två intressanta spår. Det första är att studera Forumet som ett innovationsexperiment. Ett av problemen med modellerna för innovation och innovationssystem är att det hittills har varit svårt att omsätta dem och faktiskt stimulera innovation uppifrån. Men det finns en logik i att försöka överbrygga gränser i den extremt fragmenterade och systemiska transportsektorn. Forumet kan ses som den senaste inkarnationen av en svensk samverkansmodell där stora organisationer inom näringsliv, akademi och offentlig sektor slår in på en gemensam rutt.

Det andra spåret som om inte annat kan vara till nytta under arbetets gång är att kontextualisera Forumet och till exempel ta fasta på det outtalade och studera diskurser och ideologier. Här finns det säkerligen både intressanta historiska paralleller och möjligheter att säga något viktigt om samtid och framtid.

Genom följeforskningen blir jag knuten till Chalmers styrkeområde transport. Jag kommer sannolikt också att vara delaktig i Vision Zero Academy som är under bildande. Dessutom har jag för avsikt att ta tag i opublicerat material från avhandlingsarbetet .Och tänk vad bra det vore om jag fick möjlighet att knyta ihop mina empiriska områden och börja skriva de intelligenta transportsystemens historia.

Informationsteknikens materialitet

De senaste veckorna har många medier, bland annat en krönika i Computer Sweden, rapporterat om en youtubefilm där  vetenskapskanalen Vsauce räknar ut att internet väger 50 gram. 50 gram är nämligen den samlade vikten av alla de elektroner som cirkulerar i världens 75 till 100 miljoner servrar. 50 gram för 5 miljoner terabyte data är ju inte så mycket. Det vore inte långsökt att se resultatet som ett stöd för den utbredda tanken att internet (och IT mer generellt) innebär avmaterialisering. Där vi tidigare var beroende av uppenbart materiella databärare som papper eller uppenbart materiella aktiviteter som resor, ger informationstekniken tillgång till samma tjänster utan materiell konsumtion.

Men IT-ålderns avmaterialisering är delvis skenbar. Inom forskningen går riktningen faktiskt åt det motsatta hållet - att mer och mer peka på, undersöka och förklara informationsteknikens materiella dimension eller materialitet. "Materiality & Immateriality in the History of Computing" var temat för förra årets workshop med det datorhistoriska nätverket SIGCIS (Special Interest Group Computers, Information and Society). I inledningsföredraget tyckte den alltid fenomenale Michigan-historikern Paul Edwards att vi borde tänka på datorer inte bara i termer av hastighet och kraft, utan också friktion. Edwards pratade utifrån sin nyutkomna bok The Vast Machine om den globala klimatforskningen - ett tillämpningsområde med enorma datamängder där informationsteknikens materialitet framstår tydligt. I stora informationssystem uppstår friktion när data ska samlas in, kontrolleras, lagras, flyttas, tas emot eller göras tillgängliga, vare sig det gäller mellan platser på jorden, mellan olika maskiner eller olika lagringsmedier. Inte minst skapar data friktion i form av metadata - data för att hålla reda på data. Denna friktion är en viktig aspekt av hur informationssystem formas och utvecklas.

Databehandlingens materialitet var även ett återkommande tema i det material från stordatorepoken som vi samlade in i Från matematikmaskin till IT (vilket vi kommer att kunna läsa lite mer om i Per Lundins kommande bok om projektet på Springer Verlag). Det är välbekant att själva datoranläggningarna var påtagligt materiella under stordatorepoken. Men det är inte svårt att hitta exempel på att materialiteten även gäller databärare och datakommunikation. Konsultföretaget Programators grundare Lars Irstad berättade till exempel om mödan och vådan med att kånka runt hundratals kartonger med hålkort för kunders räkning:

Jag kommer aldrig glömma en gång när vi hade stått och kört till fyra på morgonen och hade sex stora kartonger med hålkort som jag skulle bära ut. Och jag halkade i trappan. Sex kartonger hålkort dråsar ut på ett golv fyllt av issörja. Jag var tvungen att plocka upp hålkort för hålkort och gå in med kollatorn och trycka ut nya hålkort och sen sortera skiten. Jag var väl klar ungefär halv nio på morgonen. Då var en bra firma billigt till salu om någon hade kommit och velat köpa.

Kent Björkegren berättade om hur Bilspedition använde sig av en oortodox lösning för datakommunikation när det tog lång tid att överföra data via telenätet från terminalen i Bäckebol till kontoret på Mölndalsvägen:

Då var det en person hos oss som kom på att en utav människorna som arbetade sent på terminalen bodde i Mölndal. ”När du ska åka hem, kan inte du ta med dig kassetten? Du passerar ju ändå det här kontoret på vägen till Mölndal och så lämnar du in den där.” ”Ja, det kan jag väl göra” Att lämna in gick inte eftersom dörrarna var stängda, men då etablerades en liten visselsignal och så firades det ned en liten pappkasse ifrån femte, sjätte våningen med ett snöre. Där lade man kassetten och så firade man upp den och stoppade man in den i en viss typ utav utrustning ...

Hålkort och hissning av kassetter har försvunnit ur datoranvändningen. Men de servrar som har kommit istället är också materiella. Serverparkernas energiförbrukning har diskuterats mycket de senaste åren i samband med intresset för Grön IT. Enligt IT- och Telekomföretagen härstammar 1,75 procent av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT-utrustning när tjänster tillhandahålls. Servrarna är ju bara en del av det informationstekniska systemet. Nätinfrastrukturen för både fast och trådlös datakommunikation väntas stå inför en massiv tillväxt under de kommande åren, liksom bärbara datorer, läsplattor och smarta telefoner. Apropå Edwards tanke om friktion har det också skrivits en hel del sistone om "big data", den explosionsartade ökningen i lagringsförmåga (bland annat ett specialnummer av Computer Sweden i tisdags och ett inslag i SR P1 häromdagen. Hur ska vi kunna tillgängliggöra oss dessa datamängder?

Jag tror att lärdomen är att skilja på platsoberoende och avmaterialisering. Snarare än att ta avmaterialiseringen för given borde vi fundera på hur användningen av informationsteknik tenderar att skapa ny friktion och nya materialiteter, som delvis finns någon annanstans.