Normala olyckor i Fukushima och Forsmark?

Det är svårt att låta bli att kommentera kärnkraftsolyckan i Fukushima, som den senaste veckan har fått hela världen att hålla andan. Jag har själv inte forskat om kärnkraft, men i undervisningen i teknikhistoria och tekniksociologi för civiliingenjörsstudenterna på Chalmers brukar jag använda mig av den amerikanske sociologen Charles Perrows analys av Three Mile Island-olyckan i Harrisburg 1979 i boken Normal Accidents från 1984. Perrow kritiserar det gängse tillvägagångssättet för att förklara olyckor, där man letar efter enskilda fel i konstruktion, underhåll eller drift istället för att titta på egenskaper hos själva systemen. För en organisationsforskare är det en självklarhet med ignorerade varningar, onödigt risktagande, dåligt utförda jobb, missledande utsagor och rena lögner. Sådant sker i alla organisationer och är en del av det mänskliga tillståndet. Men i samband med komplexa och potentiellt farliga aktiviteter som kärnkraft kan konsekvenserna bli stora.

Perrows detaljerade beskrivning av förloppet som ledde till härdsmältan i Harrisburg är en fascinerande läsning om hur mycket som kan gå fel i komplexa system med samspel mellan mänskliga operatörer och oöverskådliga, interagerande, dåligt kända processer. Perrow ägnar fem sidor åt den mångfald av komplexa interaktioner som utlöstes under de första 13 sekunderna (!) av TMI-olyckan och menar att i den typen av system som kärnkraftverk representerar - med interaktiv komplexitet och täta kopplingar - är olyckor så oundvikliga att de bör betraktas som normala - inte i bemärkelsen vanligt förekommande men som en del av grundförutsättningarna. Perrows teorier har fått stort inflytande, men också ifrågasatts, framför allt av forskare inom High Reliability Theory, som menar att komplexa interaktioner inte är så viktiga som Perrow hävdar och att det går att bygga organisationer som kan hantera även komplexa och tätt kopplade verksamheter.

Perrow blev sannspådd i samband med Tjernobylolyckan i april 1986, bara två år efter publiceringen av Normal Accidents (även om Perrow själv inte betraktade Tjernobyl som en normal olycka utan som ett handhavandefel). Fukushima aktualiserar givetvis Perrows tankar igen - även om det är för tidigt att ge en fullständig beskrivning av förloppet. I en krönika i tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists skriver socialantropologen Hugh Gusterson att det är svårt att inte hålla med Perrow och att den helt säkra kärnkraftsreaktorn alltid kommer att finnas bortom nästa hörn. Alister Scott och Jim Watson vid University of Sussex skriver i en artikel med titeln 'Lessons from Fukushima: accidents are inevitable' (och med utgångspunkt i Perrow) om behovet av en öppnare diskussion om katastrofpotentialen i kärnkraftsreaktorer.

Händelserna i Fukushima har också aktualiserat det allvarligaste kärnkraftstillbudet på svensk mark hittills, i reaktorn Forsmark 1 den 25 juli 2006 (till exempel i en DN-artikel från i tisdags). Liksom i Fukushima handlade Forsmarkincidenten om störningar i elförsörjningen. I samband med underhållsarbete glömde man att jorda ett ställverk, vilket orsakade ett stopp i elförsörjningen till reaktorn som snabbstoppades. Två av de fyra dieselgeneratorer som skulle ge reservkraft fungerade inte. De två som faktiskt fungerade räckte visserligen för att kyla reaktorn, men eftersom även matningen av ström från batterier slogs ut förlorade teknikerna tillgång till viktiga mätinstrument så att de i princip förlorade kontrollen över reaktorn i 22 minuter. Meningarna är delade om hur nära ögat det var, men Forsmark har i vilket fall tagit plats bredvid Tjernobyl, Tokaimura och Fukushima i kabinettet över allvarliga kärnkraftsincidenter.

I en studentuppsats från 2006 undersökte Sebastian Bay och Anna Lybeck om Forsmarkincidenten var en normal olycka i Perrows mening. Deras slutsats är att Forsmark inte var tätt kopplat och att det är oklart om händelsen var komplex. Forsmarkincidenten stärkte alltså inte teorin om normala olyckor, även om författarna framhåller att teorin är användbar som delförklaring. Fukushima kommer med all sannolikhet ha en stor påverkan på vår syn på risk och säkerhet i allmänhet och på kärnkraft och Normal Accident Theory i synnerhet

Ett fossilfritt Centrala Älvstaden - om tredje uppgiften och forskarrollen

Stadsbyggnad är verkligen på tapeten i Göteborg. Dels finns ett brett intresse för stadens framtida utveckling, dels pågår en rad stora projekt och satsningar. Som många hamn- och industristäder har Göteborg stora centralt belägna utvecklingsområden och stadskansliet driver ett ambitiöst visionsarbete för Centrala Älvstaden under parollen "En yta stor som Halmstad. Mitt i centrala Göteborg." Inom det Västsvenska infrastrukturpaketet skall 34 miljarder kronor investeras i transportinfrastruktur (och delvis genereras i ett nytt trängselskattesystem). Mistra Urban Futures är ett nytt och stort centrum för hållbar stadsutveckling med starkt fokus på samverkan mellan forskning och samhälle.

Jag har blivit insyltat i referensgrupper, dialoggrupper och workshoppar i samtliga tre projekten. Ibland är jag där i egenskap av transportforskare och ibland i egenskap av miljörörelserepresentant (jag är ordförande i Naturskyddsföreningen i Göteborg sedan 2009). Men oftast är det en blandning, eller snarare den kombinerade kompetensen. Historiker möter ofta förväntningar på att man ska kunna lära av historien och dra tydliga slutsatser. Det är klart att t.ex. min forskning om väg- och järnvägstrafikens politiska ekonomi under mellankrigstiden har en nutidsrelevans, men det krävs ofta några mellansteg. I det här fallet fungerar det väldigt bra att kombinera de historiska perspektivens analytiska klarsynthet med detaljkännedom om de pågående processerna och utmaningarna. Samtidigt kräver det att jag funderar på vilken hatt jag har på mig. I vilken egenskap och med vilken auktoritet medverkar jag? I workshopformen är det sällan ett problem, eftersom man i första hand representerar en kompetens och inte en organisation, men ju mer officiell formen blir, desto större blir behovet av medvetenhet.

Jag kom just tillbaks från precis en sådan workshop om ett fossilfritt Centrala Älvstaden, där experter i form av forskare, stadsbyggare och andra intressenter (men tyvärr inte så många företag) ägnade två dagar åt att ta fram ett underlag för visionsgruppen. Det hela var mycket givande på flera sätt: att behöva formulera historiska erfarenheter i termer av nutidsrelevans; gränsöverskridande informationsutbyte; nätverksbygge. Den 25 man starka gruppen var väldigt homogen i termer av miljöfokus och systemsyn. Jag uppskattade att få den bekräftelsen som det innebär att träffa likasinnade, men om man vill ha mer nyskapande diskussioner är nog en annan sammansättning att föredra.

Gårdagen tillbringade vi i Centrala Älvstadens lokaler i Frihamnen. Byggnaden är DFDS gamla Englandsterminal och väckte minnen från min tid som doktorand i England och flitig färjeresenär. Senast jag var här sommaren 2005 när jag släpade mina tillhörigheter hem från Cambridge. Året därpå lades färjelinjen ned, sannolikt som offer för lågprisflygets expansion, och nu står terminalen som ett minnesmärke över en svunnen tids långsammare mobilitet. Där - under balkarna i taket där det fortfarande står "border control" - ägnade jag framför allt min energi åt begreppet regionförstoring, som har fått en enormt viktig roll som konkurrensstrategi i samtliga Sveriges regioner. Därmed har det blivit en avgörande drivkraft för transportinvesteringarnas inriktning och i förlängningen såväl städernas som landsbygdens bebyggelsestruktur och rörelsemönster. Logiken bakom regionförstoringen låter övertygande, men om det är något vi kan lära av historien är det att sanningar som omhuldas av alla inblandade - och allra helst med vetenskaplig legitimitet - oftast är källan till morgondagens problem. Det finns nog anledning att återkomma här på bloggen.

Digitala reklamundret i GP och på ADA

Pappersversionen av gårdagens Göteborgsposten ägnade mycket utrymme åt vårt forskningsprojekt om det digitala reklamundret - på förstasidan en stor bild på Kokokakas grundare Jimmy Herdberg och i ekonomidelen ett helt uppslag åt intervjuer med Jimmy och mig. Artikeln föranleddes av gårdagskvällens välbesökta träff på ADA där vi presenterade preliminära resultat för hundratalet reklamare och andra "kreativa" i Göteborg.

Det är en bra artikel, men i en tidningsartikel går det bara att berätta en story och då har GP valt att rubriksätta det som en Göteborgsk framgångssaga. Så kan man förvisso se det, men några kommentarer är på sin plats.

Det digitala reklamundret är framför allt en intern historia för (den globala) reklambranschen: reklamare som delar ut priser till varandra, rekryterar varandra och köper upp varandras företag. Kreativ reklam skapar sannolikt värden både för kunder och för städer, men det är svårt att värdera. Om man ska lyfta fram något specifikt Göteborgskt i det digitala undret så måste det bli framgångssagan Forsman & Bodenfors (under vilkas hägn t.ex. Kokokaka har vuxit upp). Inom digital reklam representerar Forsmans affärsmodell kontinuitet och långsiktiga kundrelationer, snarare än det "fräcka" och kaxigt häftiga som annars ofta är kännetecknet för prisvinnande reklam.

Det är lite ironiskt att en artikel om hur det digitala tar över inte finns tillgänglig i nätversionen. Kanske är det GP-redaktionens hämnd för att Jimmy Herdberg i intervjun säger att:

- Dagstidningen kommer att tappa väldigt mycket. Den enda fördelen är att den är enkel att ta med sig. Det är extremt dyrt att ge ut en tidning varje dag och känns gammaldags. När det gäller dagsfärska nyheter har den inga fördelar.