Sidor

fredag 22 februari 2013

Digitalisering som perspektiv


Digitalisering är ett nyckelord för vår samtid. Med det menar jag inte i första hand det ganska uppenbara faktum att vi allt mer omger oss av apparater och system som baseras på digitalt kodad information. Jag syftar istället på digitalisering som perspektiv. När informations- och kommunikationsteknikens användning och betydelse kommer upp till diskussion blir det allt vanligare att just digitalisering är det centrala temat.

För regeringens IT-politik är det uppenbart fallet. "It i människans tjänst - en digital agenda för Sverige" är en strategi för att samordna åtgärder inom IT-området i Sverige som tillsattes av IT-minister Anna-Karin Hatt i oktober 2011. I juni 2012 tillkom en digitaliseringskommission med uppdrag att arbeta för att målet i agendan - att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter - ska uppnås. Sedan tidigare finns också ett digitaliseringsråd som ska hjälpa Hatt att göra Sverige till "världens mest framgångsrika digitala samhälle". Som så mycket annat nuförtiden följer det svenska arbetet på en liknande process på EU-nivå, där EU-kommissionen i maj 2010 slog fast En digital agenda för Europa.

Digitalt är ett nyckelord även för andra än regeringen. Några axplock från näringsliv och akademi: McKinsey Quarterly publicerade häromdagen en artikel med titeln "Competing in a digital world". På KTH och de tekniska högskolorna i Linköping och Luleå finns kurser i "Digitala fabriker" där man lär sig virtuell produktion. Vetenskapsrådet finansierar ett stort projekt om konsumtionskulturens digitalisering baserat här i Göteborg. På Högskolan Väst leder min före detta kollega Maria Spante ett nytt projekt om Konsekvenser av skolans digitalisering.

Och det här är ingen självklarhet - som perspektiv på samhällsomvandling är digitalisering relativt nytt. För inte alls så länge sedan förde begreppet digitalisering snarast tankarna till att scanna in dokument. Eller det gör det förresten fortfarande, vilket en snabb Google-sökning visar. Förvirrande nog fastställde regeringen en ny nationell "digitaliseringsstrategi", Digit@lt kulturarv", som handlar just om digitalisering av dokument, bara två månader efter lanseringen av den digitala agendan.

Nej, fram till nyss skulle de flesta ha valt andra begrepp för att beskriva sambandet mellan informations- och kommunikationsteknik och samhällsförändring. "Datorisering", för att betona att datatekniken var det centrala. "Cyber"-någonting för att visa att något utspelade sig i internets då ännu nya och spännande värld. Eller allra mest sannolikt något som knöt an till "information" och "IT". Digitaliseringsrådets föregångare hette till exempel "regeringens IT-råd" mellan 2007 och 2010, dessförinnan "den IT-politiska strategigruppen". Digitaliseringskommissionen har som föregångare inte mindre än fyra IT-kommissioner, varav den sista satt mellan 1998 och 2003.

Varför väljer vi då att fokusera just på att informationen är digital? Det finns flera orsaker. Konvergensen mellan datorer, telekommunikationer och mikroelektronik gör att perspektiv som fokuserar på specifika teknologier som datorer och internet inte längre är lika relevanta. Digitalisering kan lika gärna handla om smartphones, läsplattor och maskin-till-maskin-kommunikation som om datorer och datakommunikation i dess klassiska skepnad. De stora diskussionsfrågorna - datalagring, anonyma näthat, medieföretagens affärsmodeller, cybersäkerhet - handlar i hög grad om grundläggande digitala egenskaper hos nya medier.Teknikkonvergensen, de sociala mediernas frammarsch och informationsteknikens allestädesnärvaro har gjort att digitaliseringen framstår som det mest relevanta perspektivet på informationsteknik och samhälle.

Det gäller för övrigt även mitt eget forskningsområde. I en essä i senaste numret av teknikhistorikernas husorgan Technology & Culture skriver historikern Nathan Ensmenger en mycket intressant essä om digitalisering som perspektiv i historieforskning. Jag skall återkomma till den i det tredje blogginlägget av fyra i denna serie. Men dessförinnan skall nästa blogginlägg fokusera på vad digitalisering egentligen innebär. Trevlig helg så länge.


torsdag 14 februari 2013

Fröken Ur 2.0

Jag ringde just till Fröken Ur. Jovisst, hon finns fortfarande. Den som slår 90 510 får höra en kvinnoröst ge en aktuell tidsangivelse var tionde sekund. Fröken Ur heter för övrigt Johanna Hermann Lundberg och många känner nog igen rösten från andra automatiska röstsystem. Tid via telefon känns kanske lite förlegat i dessa dagar när tidsangivelser är så allmänt tillgängliga från mobiltelefoner, datorer och annan konsumentlektronik att de flesta svenskar till och med har slutat bära egna klockor. Men paradoxalt nog är Fröken Ur mer relevant än någonsin, om än i en något moderniserad tappning.

Sedan 2000 sköts Fröken Ur inte längre av Telia, utan av SP Statens Tekniska Forskningsinstitut i Borås. SP tillhandahåller även Fröken Ur på nätet. Men talåtergivningen är inte det stora ansvaret för SP. SPs Tid- och frekvenslaboratorium ansvarar för den så kallade svenska nationella tidsskalan som heter UTC (SP). SP använder ett vägt medelvärde av tidsangivelser från svenska atomur för att mäta (eller egentligen prediktera) den exakta tiden och stämma av avvikelsen mot den internationella tidsskalan UTC. 

SP har också en modern (eller möjligtvis postmodern) tidsförmedlingstjänst i form av så kallade NTP-servrar (Network Time Protocol). Genom uppkoppling till en NTP-server kan vem som helst gratis få mycket exakta tidsangivelser via dator. En sorts Fröken Ur 2.0. När man kallar något för 2.0 brukar det innebära att någonting är interaktivt. Och tidsbestämningen genom NTP-server är faktiskt interaktiv i den bemärkelsen att servern utnyttjar en signal som skickas tillbaka till avsändaren. Signalen används för att uppskatta den avvikelse som orsakas av att det tar tid för signalen att färdas genom nätverket. (Tack till Christopher Kullenberg för det påpekandet).

Fröken ur 2.0 i denna moderna tappning har blivit viktigare än någonsin. Tillgång till exakta och pålitliga tidsangivelser via telekommunikationsnätet är en grundläggande förutsättning för många moderna infrasystem, inte minst de som baseras på elektroniska kommunikationer. Tiden har blivit en kritisk infrastruktur i sig. Om detta håller jag på att formulera ett forskningsprojekt, tillsammans med bland andra SP och vetenskapsteoretikerna här i Göteborg. Tiden får väl utvisa hur det går.