Informationsteknikens materialitet

De senaste veckorna har många medier, bland annat en krönika i Computer Sweden, rapporterat om en youtubefilm där  vetenskapskanalen Vsauce räknar ut att internet väger 50 gram. 50 gram är nämligen den samlade vikten av alla de elektroner som cirkulerar i världens 75 till 100 miljoner servrar. 50 gram för 5 miljoner terabyte data är ju inte så mycket. Det vore inte långsökt att se resultatet som ett stöd för den utbredda tanken att internet (och IT mer generellt) innebär avmaterialisering. Där vi tidigare var beroende av uppenbart materiella databärare som papper eller uppenbart materiella aktiviteter som resor, ger informationstekniken tillgång till samma tjänster utan materiell konsumtion.

Men IT-ålderns avmaterialisering är delvis skenbar. Inom forskningen går riktningen faktiskt åt det motsatta hållet - att mer och mer peka på, undersöka och förklara informationsteknikens materiella dimension eller materialitet. "Materiality & Immateriality in the History of Computing" var temat för förra årets workshop med det datorhistoriska nätverket SIGCIS (Special Interest Group Computers, Information and Society). I inledningsföredraget tyckte den alltid fenomenale Michigan-historikern Paul Edwards att vi borde tänka på datorer inte bara i termer av hastighet och kraft, utan också friktion. Edwards pratade utifrån sin nyutkomna bok The Vast Machine om den globala klimatforskningen - ett tillämpningsområde med enorma datamängder där informationsteknikens materialitet framstår tydligt. I stora informationssystem uppstår friktion när data ska samlas in, kontrolleras, lagras, flyttas, tas emot eller göras tillgängliga, vare sig det gäller mellan platser på jorden, mellan olika maskiner eller olika lagringsmedier. Inte minst skapar data friktion i form av metadata - data för att hålla reda på data. Denna friktion är en viktig aspekt av hur informationssystem formas och utvecklas.

Databehandlingens materialitet var även ett återkommande tema i det material från stordatorepoken som vi samlade in i Från matematikmaskin till IT (vilket vi kommer att kunna läsa lite mer om i Per Lundins kommande bok om projektet på Springer Verlag). Det är välbekant att själva datoranläggningarna var påtagligt materiella under stordatorepoken. Men det är inte svårt att hitta exempel på att materialiteten även gäller databärare och datakommunikation. Konsultföretaget Programators grundare Lars Irstad berättade till exempel om mödan och vådan med att kånka runt hundratals kartonger med hålkort för kunders räkning:

Jag kommer aldrig glömma en gång när vi hade stått och kört till fyra på morgonen och hade sex stora kartonger med hålkort som jag skulle bära ut. Och jag halkade i trappan. Sex kartonger hålkort dråsar ut på ett golv fyllt av issörja. Jag var tvungen att plocka upp hålkort för hålkort och gå in med kollatorn och trycka ut nya hålkort och sen sortera skiten. Jag var väl klar ungefär halv nio på morgonen. Då var en bra firma billigt till salu om någon hade kommit och velat köpa.

Kent Björkegren berättade om hur Bilspedition använde sig av en oortodox lösning för datakommunikation när det tog lång tid att överföra data via telenätet från terminalen i Bäckebol till kontoret på Mölndalsvägen:

Då var det en person hos oss som kom på att en utav människorna som arbetade sent på terminalen bodde i Mölndal. ”När du ska åka hem, kan inte du ta med dig kassetten? Du passerar ju ändå det här kontoret på vägen till Mölndal och så lämnar du in den där.” ”Ja, det kan jag väl göra” Att lämna in gick inte eftersom dörrarna var stängda, men då etablerades en liten visselsignal och så firades det ned en liten pappkasse ifrån femte, sjätte våningen med ett snöre. Där lade man kassetten och så firade man upp den och stoppade man in den i en viss typ utav utrustning ...

Hålkort och hissning av kassetter har försvunnit ur datoranvändningen. Men de servrar som har kommit istället är också materiella. Serverparkernas energiförbrukning har diskuterats mycket de senaste åren i samband med intresset för Grön IT. Enligt IT- och Telekomföretagen härstammar 1,75 procent av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT-utrustning när tjänster tillhandahålls. Servrarna är ju bara en del av det informationstekniska systemet. Nätinfrastrukturen för både fast och trådlös datakommunikation väntas stå inför en massiv tillväxt under de kommande åren, liksom bärbara datorer, läsplattor och smarta telefoner. Apropå Edwards tanke om friktion har det också skrivits en hel del sistone om "big data", den explosionsartade ökningen i lagringsförmåga (bland annat ett specialnummer av Computer Sweden i tisdags och ett inslag i SR P1 häromdagen. Hur ska vi kunna tillgängliggöra oss dessa datamängder?

Jag tror att lärdomen är att skilja på platsoberoende och avmaterialisering. Snarare än att ta avmaterialiseringen för given borde vi fundera på hur användningen av informationsteknik tenderar att skapa ny friktion och nya materialiteter, som delvis finns någon annanstans.

Den muntliga historians plats i Sverige

På svenska historikermötets andra dag ägnades tre sessioner i rad åt temat "Muntlig historia - en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige?" Till min stora glädje, eftersom jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att genomföra 60-talet biografiska intervjuer och 8 vittnesseminarier om datoranvändningen i Sverige före 1980 och om kreativitet i svensk digital reklam på 2000-talet. Ändå har jag varken skrivit om muntlig historia eller kommit i kontakt med den svenska "muntlig-historia-scenen" förrän nu. Inledningsvis konstaterade Malin Thor-Tureby, som arrangerade tillsammans med Malin Arvidsson, att vi som använder oss av muntlig historia ständigt upplever att vi slår underifrån och måste legitimera metodvalet inför en tänkt kritisk publik. Samtidigt pekade hon på att det är svårt att hitta konkreta fall av kritik mot muntlig historia. Är det hjärnspöken vi vänder oss till?

För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför muntlig historia skulle vara kontroversiellt, när intervjuer och etnografiska metoder används så flitigt i närliggande ämnen. En del av förklaringen är att muntligt källmaterial väcker svåra metodfrågor - om vårt kroniskt dåliga minne och eviga tendens att komma med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, om intervjuarens inflytande över materialet, med mera. En annan och djupare förklaring är att muntligt källmaterial flyttar fokus från frågor om objektivitet, fakta och sanningar till frågor om subjektivitet, narrativ och tolkning. Bakgrunden beskrivs mycket väl i den brittiske historikern Paul Thompsons The Voice of the Past från 1978, som än idag är en mycket läsvärd introduktion till muntlig historia. Thompson beskriver hur all historia var muntlig från antiken och fram till början av 1800-talet. Men med det moderna universitetsväsendets utveckling i Tyskland blev historia en akademisk profession baserad på skriftlig vittnesbörd. Professionalisering förutsätter exklusivitet, kontroll över inträde till professionen och helst  någon form av esoterisk expertis. Monografin blev historieämnets gesällprov och källkritiken dess distinkta metod, vilken dessutom gav ett sken av objektiv neutralitet som isolerade ämnet från den sociala världen. Den dokumenterande, källkritiska metoden blev med andra ord historieämnets kärna, existensberättigande och avgränsning gentemot andra discipliner. Därför kan muntlig historia tolkas som en utmaning mot historieämnets kärna.

De elva presentationerna gav inget egentligt svar på frågan om muntlig historia fortfarande är kontroversiellt, men gav däremot en intressant överblick över fältet i Sverige. Under dagen behandlades en rad intressanta frågor om tolkning av livshistorier, om den muntliga historiens användning i statliga sanningskommissioner, om eländeskontext som drivkraft för projekt, om begränsningar i användningen av känsligt material och om arkivering av muntligt källmaterial. Ett återkommande tema var just det muntliga källmaterialets återanvändbarhet: går det att ställa andra forskningsfrågor till ett material än dem för vilka en intervju utformades? De välbesökta sessionerna visar att det finns ett stort antal svenska historiker som använder sig av muntliga historiemetoder. Samtliga bidrag kan beskrivas som emancipatoriska i det att de behandlar grupper som inte fullt ut kommer till tals i historieskrivning baserade på skriftligt källmaterial. Majoriteten av de beskrivna projekten handlade dessutom om migration. Emancipatorisk, socialhistorisk muntlig historia har varit ett av huvudspåren ända sedan muntlig historia kom i ropet på 1970-talet. De två andra traditioner inom muntlig historia som jag själv tillhör var inte representerade: att använda muntlig historia för att dokumentera eliter och deras sociala nätverk eller dokumentera tyst kunskap som aldrig fästs på pränt i skriftligt material.

Trots den goda uppslutningen saknar muntlig historia fast hemvist i Sverige. Som Malin Thor konstaterade inledningsvis finns det varken organisation, tidskrift, mötesplats eller ens e-postlista för svenska historiker som använder sig av muntliga metoder. Metodmedvetenheten i de enskilda presentationerna var inte dålig, men det blev samtidigt uppenbart att det saknas en tydlig, gemensam metoddiskussion. Det finns inte heller särskilt mycket svensk litteratur om muntlig historia, även om många säkert har läst Malin Thors och Lars Hanssons utmärkta redigerade volym Muntlig historia från 2006. Flera av de beskrivna projekten har också utformats genom trial and error, utan att deltagarna hade tydlig erfarenhet av eller skolning i muntlig historia. Så var det också när vårt projekt Från matematikmaskin till IT kom till. Få av oss som jobbade i projektet hade någon tidigare erfarenhet av muntlig historia. Även om vissa kontakter knöts med bl.a. Södertörns högskola så hämtades erfarenheterna till projektets metodmanual i första hand från en studieresa till utländska institutioner som Charles Babbage Institute och IEEE History Center i USA och Wellcome Trust Centre for History of Medicine i Storbritannien.

Utifrån dessa reflektioner tror jag att Malin Thor-Turebys fråga låter sig delvis besvaras. Den muntliga historien saknar i nuläget institutioner för att dels hjälpa enskilda forskare att ta del av andras erfarenheter för att höja kvaliteten i arbetet, dels ger legitimitet i relation till den historiska ämnestraditionen. Jag ser verkligen fram emot en början i form av korresponsensen på den e-postlista som skall bli ett första resultat av dagens övningar.

Ken Olsen in memoriam

För drygt två veckor sedan dog Ken Olsen, en av datorhistoriens stora entreprenörer. Olsen var en av grundarna till Digital Equipment Corporation (DEC), som från 1960-talet växte till att bli världens näst största datortillverkare genom att sälja minidatorer. Minidatorerna var inte särskilt små, men avskalade och kostade bara en femtedel eller en tiondel av en stordatoranläggning. Att DECs datorer kom utan någon vidare kringutrustning eller mjukvara bekom inte kunderna så mycket eftersom de till stor del var antingen avancerade användare som själv kunde programmera eller också var OEM (Original Equipment Manufacturer)-företag som byggde in DECs datorer i egna system och sålde vidare.

Det känns lite paradoxalt att skriva om Olsen här, eftersom min forskning syftar till att flytta datorhistoriens fokus från datortillverkning till användning (och från de få stora männen som grundade datortillverkande företag till de något fler männen som använde databaserade system i sin verksamhet från 1950-talet och framåt). Men det finns två skäl att fästa uppmärksamhet vid DEC även ur användarsynpunkt. Det ena är att de utländska företagens svenska verksamhet (inklusive IBM men i synnerhet Digital) har blivit styvmoderligt behandlade i tidigare forskning, som till stor del har fokuserat på den svenska datorindustrins misslyckande. Om man är intresserad av användning och spridning av innovationer är de utländska tillverkarnas svenska dotterbolag viktiga, eftersom de förmedlade det stora flertalet datorer i Sverige. Den andra anledningen är DECs kundkrets av avancerade användare: för processtyrning och andra industritillämpningar, på universitet och högskolor och se de här OEM-tillverkarna.

När jag dokumenterade Sveriges IT-industri före 1980 intervjuade jag därför Birger Kvaavik, Sverige och Nordenchef för DEC mellan 1970 och 1981. Birger träffade förstås Olsen, som var känd som en idiosynkratisk karaktär. När han var i Sverige var det en chansning att ha med honom vid säljmöten med företagsledningar, eftersom han inte alltid höll sig till det överenskomna "scriptet".

Vad hände med Digital? Jo, minidatorplattformen konkurrerades ut av persondatorerna, det blev svårt för de etablerade företagen att hänga med och Digital köptes av Compaq 1998 efter åratal av stora förluster. Den som vill se en lite väl konventionell hyllningsvideo till Olsen kan klicka här.

En empiri för informationssamhället

Idag var jag förbi Sociologen och diskuterade informationsteknikens samtidshistoria med STS-forskaren Hans Fogelberg. Jag är med i en grupp som ska hitta en lämplig fortsättning på projektet Från matematikmaskin till IT och i höstas sökte Nina Wormbs, Maths Isacson, Inger Gran och jag pengar från Internetstiftelsen för en översikt över befintlig forskning om IT-användningen i Sverige från 1980. Hans fick uppdraget och kan nu berätta om ett digert jobb att orientera sig i den mångfald rapporter, utredningar och avhandlingar som finns. Han kunde samtidigt preliminärt bekräfta det som jag hela tiden har sett som en grundläggande motivering för att göra en större forsknings- och/eller dokumentationsinsats om IT-historia från 1980: att väldigt mycket av den befintliga litteraturen saknar den kontext och/eller empirisk förankring som krävs för att vi på allvar ska kunna skriva informationssamhällets historia. Det finns många utsagor om framtidsutsikter eller fallstudier av effekter av IT inom ett visst område, men för en teknikhistorisk studie - där teknikutvecklingen tas på allvar och förstås i samspel med omgivningen och där kontext och sammanhang står i centrum - finns det förvånansvärt lite att bygga på. Men det ska vi förhoppningsvis kunna råda bot på på några års sikt.