Om transporterna är samhällets blodomlopp ...

En vanlig metafor för transportsystemet är att beskriva det som samhällets blodomlopp. Denna metafor används flitigt av alla möjliga aktörer: politiker, Volvo Group, specialistorganisationer som SIS, journalister på Svenska Dagbladet, kollektivtrafiktjänstemän och transportforskningsutredare för att ta några exempel. Hängivnast av alla blodomloppspoeter är nog TransportGruppen, en samarbetsorganisation för arbetsgivar- och branschförbund inom transportnäringen, och dess vice vd Maria Nygren. Transportgruppen missar sällan ett tillfälle att beskriva transportsystemet som ett blodomlopp för att förmedla hur viktig transportnäringen är för samhället: i broschyrer, pressmeddelanden och vid offentliga tillställningar.

Blodomloppsmetaforen ligger kanske i tiden, men den är definitivt inget nytt. Blodomloppet blev känt efter att den brittiske läkaren William Harvey publicerat sina rön 1628. 1672 beskrev den brittiske anatomiprofessorn och filosofen William Petty handelsmännen som vener och artärer i Political Anatomy of Ireland. I det engelska språket är "the body politic" ännu ett viktigt begrepp inom den politiska ekonomin. Förr eller senare måste metaforen ha överförts som en beskrivning av själva transportsystemet. I mitt avhandlingsarbete om England och Tyskland under mellankrigstiden stötte jag ofta på den, som när den brittiske bussmagnaten Richard Howley 1924 menade att "Transport services are the veins in which runs the life-blood of industry. The cheap and rapid movement of passengers and goods is of the first importance to the nation."

Blodomlopp är för övrigt inte den enda medicinska metaforen i transportsammanhang. En annan vanlig beskrivning av transportsystemet är att det är samhällets ryggrad (även om den metaforen rimligtvis passar bättre för en informationsinfrastruktur). Mer specifika varianter av blodmetaforen finns också. Trafikleder är pulsådror (arterial road betyder för övrigt huvudled på engelska). Hamnföreträdare pekar ibland ut hamnarna som hjärtan i transportsystemet. Trafikinfarkt är ett vanligt och betydligt mer politiserat begrepp som spelar en betydande roll i diskussioner av infrastruktur- och samhällsplanering, bland annat i debatten om förbifart Stockholm. 

Jaha, men spelar det någon roll vilka begrepp vi använder för att beskriva transportsystemet då? Jag menar att svaret är ja, både på ett vetenskapligt plan och för förståelsen av det samtida transportsystemet. Flera forskningstraditioner ger metaforiken en viktig plats i förklaringar av mänskligt beteende och sociala praktiker. Till kognitionsvetenskapen hör tanken att vardagsspråkets metaforer inte bara är retorisk utsmyckning utan konceptuella strukturer som speglar hur vi omedvetet kategoriserar världen och knyter ihop omvärldsförståelsen med hjälp av språket (se till exempel George Lakoffs och Mark Johnsons Metaphors we live by). I Thomas Kuhns tankar om vetenskapliga paradigm spelar metaforer en viktig roll för att forma de överenskommelser om forskningens innehåll och natur som ligger till grund för normalvetenskapen.

Metaforer är inte bara sätt att förmedla neutrala bilder, utan också att legitimera vissa perspektiv, kunskaper och åtgärder. Den tyska historikern Annette Schlimm påpekar i boken Ordnungen des Verkehrs (som jag recenserade härom året) att medicinska metaforer antyder att det behövs en expert (läkare) för att komma till rätta med eventuella problem. Det har därför gynnat expertintressen att tala om trafik i medicinska termer. Idéhistorikern Jonas Anshelm beskriver i boken Rekordårens TBC på ett liknande om än omvänt sätt hur de epidemiska metaforer som dominerade 1950-talets trafiksäkerhetsdebatt spred en bild av att bilsamhället var ostoppbart. När mer interventionistiska synsätt på trafiksäkerheten fick större inflytande på 1960-talet fick andra metaforer en större plats. I moderna transportsammanhang används blodomloppsmetaforen framför allt för att positionera transportsystemet och transportnäringen som något som är viktigt och förtjänar större omsorg och mer resurser.

Trots att blodomloppsmetaforen är så vanlig har jag inte sett just några exempel på att någon reflekterar över innebörden. Användningen präglas dessutom ofta av knasigheter. Många, till exempel före detta ordföranden i riksdagens trafikutskott Anders Ygeman vid flera tillfällen, beskriver använder blodomloppsmetaforen för att beteckna transportinfrastrukturen, trots att blodomloppet rimligtvis utgörs av det flöde som transportinfrastrukturen möjliggör. När det statliga skogsbolaget Sveaskog pratar om skogsbilvägar som "näringens blodomlopp" menar de nog "kapillärer" (en metafor som för övrigt historiken Pär Blomkvist har använt för att beskriva enskilda vägar.

Om vi släpper på allvaret för en stund och följer metaforen ett steg längre får den konsekvenser för förståelsen av transportsystemet. Den påverkar till exempel sambandet mellan transporter och tillväxt. Om samhället är fullvuxet kan den totala mängden utförda transporter - transportarbetet - inte öka särskilt mycket, eftersom mängden blod i människokroppen är ganska konstant. Rimligtvis kan vi inte heller investera i ny transportinfrastruktur, eftersom blodets cirkulation inte kan ta större utrymme i anspråk i kroppen. Om samhället istället är ett barn som fortfarande växer är det desto viktigare att tillväxten i transportarbetet och infrastrukturen följer tillväxten mer eller mindre proportionellt. Både barn- och vuxenscenariona för samhällets blodomlopp bör rimligtvis premiera jämna flöden och undvikande av trängsel och stockningar. Kapacitetutredningen blir då ett välkommet inslag, för att inte tala om trängselskatterna i Gluteus maximus (Stockholm) och Quadriceps femor (Göteborg). Blodomloppet karaktäriseras vidare av ett konstant flöde, vilket rimmar illa med transportsystemets utveckling mot färre men större jättefartyg, flygplan, lastbilar och godståg. Den aktuella satsningen på HCT, high-capacity transports, blir då en sorts olämpliga blodklumpar, men kanske kan man lösa det genom att förbättra bärigheten på några broar som en sorts ballongsprängningar? 

I blodomloppets transportsystem är logistiklösningarna centraliserade. Kanske är Göteborgs hamn det stora hjärtat - den metaforen driver faktiskt TransportGruppen i en annan broschyr. Standardiseringen och återanvändningen av lastbärarna är mycket långt driven. I blodomloppets transportsystem är alla vägar enkelriktade. Till glädje för trafikplanerare i SCAFT-traditionen är det väl också ett hyfsat differentierat och trafikseparerat system också?

En dag kommer det förhoppningsvis en hugad humanist och benar ut den här metaforiken (även om det är risk att det dröjer ett tag med nuvarande nivå på humanisters teknikintresse och system för finansiering av teknikinriktad humaniora). Tills vidare får vi nöja oss med vetskapen att metaforer spelar en roll för samhällsstyrningen av transportsystemet och vara vaksamma på hur vi själva och andra använder oss av dem.