Är det en myt att datorpionjärerna inte såg vad som skulle komma?

Ni har kanske också hört det någon gång? Att en eller annan datorpionjärer ansåg att en handfull datorer skulle räcka för en hel nations eller hela världens behov och att de därmed fullständigt missade att förutse den dramatiska utvecklingen som skulle komma på IT-området? Som datorhistoriker möter man ganska ofta denna föreställning. Senast igår fick jag frågan om det är en myt eller om det är korrekt. Mitt svar är att det är både och. Det är en myt i den bemärkelsen att det är en berättelse som trots tveksamma empiriska belägg ständigt återberättas om olika personer i olika sammanhang eftersom den är meningsskapande för den som berättar. Den är samtidigt korrekt i den begränsade bemärkelsen att den säger något om den allra första tidens datoranvändning, men kanske inte så mycket efter 1956 när det gäller svenska förhållanden. Låt oss börja med det senare.

Datoranvändningen i Sverige började med den statliga Matematikmaskinnämnden som tillsattes 1948 för att tillgängliggöra datatekniken för svenska användare. Vid denna tid fanns det ännu inga datorer i drift någonstans i världen (i bemärkelsen digitala datorer med lagring av program i minnet). Det var en lovande men högst oprövad teknologi som förknippades med avancerade beräkningar och inte så mycket mer. Det är alltså fullt möjligt att tanken på fler än en handfull datorer kan ha varit löjeväckande även för dem som stod mitt i utvecklingen. I en intervju mindes till exempel SAABs datorpionjär Börje Langefors att han hört Matematikmaskinnämndens arbetschef, teleteknikern Conny Palm göra ett sådant uttalande omkring 1950.

Historikern Hans De Geer har beskrivit hur Statens Organisationsnämnd ännu i mars 1955 såg framför sig att en centralt placerad dator, ”en administrativ motsvarighet till BESK” skulle kunna svara för hela statens behov. Även om tidpunkten nu har blivit 1955 är det fortfarande inte så konstigt som det låter. Vi är vana vid att tänka på datorer som något som ägs och handhas av enskilda personer och organisationer. Men i datorernas begynnelse var dataservicebyrån den förhärskande användarmodellen. När maskinresurser – och kanske i ännu hög grad användarkompetens – var en bristvara var det naturligt att flera organisationer samlade sina krafter i en gemensam dataservicebyrå. Därmed förknippades datoranvändning med externa resurser snarare än något som tillhör den egna organisationen. Den tanken levde kvar länge och långt in på 1970-talet hade servicebyrån en stor andel av den totala datoranvändningen och i stort sett all datoranvändning för små och medelstora organisationer.

Efter att Matematikmaskinnämnden tog sin första digitala dator BESK i bruk i slutet av 1953 spred sig insikterna om datateknikens potential ganska snabbt. Omkring årsskiftet 1954/1955 ökade förfrågningarna om att köra program på BESK drastiskt. Matematikmaskinnämnden kallade till den första användarkonferensen för att utröna framtida efterfrågan och landade i att

det framförda behovet av Besktid redan nu är så stort som angivits, trots att Besks användningsmöjligheter ännu ej blivit kända. Behovet torde, allteftersom möjligheterna bli kända, komma att växa så att ganska snart flera maskiner bli nödvändiga.

Vid samma tid förberedde ett flertal försäkringsbolag, privata servicebyråer och statliga institutioner datorinköp. Nu handlade det inte längre bara om beräkningar. Kontorsmaskintillverkarna IBM och Remington Rand hade trätt in på marknaden med andra, billigare maskiner med sämre beräkningskapacitet men bättre in- och utenheter. Under 1955 bildades IDP-gruppen för att samordna storföretagens datorinköp. Under 1956 och 1957 fick BESK sällskap av ytterligare 12 datamaskiner varav de flesta var inriktade på administrativ databehandling.

Förutom att medvetenheten om datorns potential ökade dramatiskt under 1955-1956 tror jag att en vettig tolkning är att datorn fram till omkring 1956 ännu var öppen för det som tekniksociologer kallar för tolkningsflexibilitet. Det var inte givet att olika tekniska traditioner skulle sammanstråla i datorn som en universalmaskin. Före 1956 representerade datorn framför allt en beräkningsmaskin. Om man säger superdator för avancerade beräkningar istället för dator framstår det som betydligt rimligare att tänka sig att ett fåtal skulle täcka hela Sveriges behov liksom är fallet idag. Men under 1956 "stängdes" artefakten dator till att vara en universalmaskin med vida tillämpningsområden. Efter 1956 är det betydligt mindre troligt att ledande företrädare för datoriseringen skulle tro att det räcker med ett fåtal datamaskiner för hela Sveriges behov.

1956 är för övrigt det tidigaste belägget som jag känner till för myten om pionjärernas brist på framsynthet. Redan i inledningen till den första programmeringshandboken på svenska från oktober 1956 skrev Matematikmaskinnämnden att 

När den elektroniska siffermaskinen Besk planerades, var det många som menade, att en så snabb maskin skulle lösa alla Sveriges numeriska problem på fjorton dagar, och att den sedan endast undantagsvis skulle bli använd. Den spådomen har visat sig bli helt felaktig.

Ungefär samma version återberättades senare i statliga utredningar (t.ex. SOU 1965:56) och rapporter (SCB Information i prognosfrågor 1974:3).

Myten om att datorexperterna inte såg datorrevolutionen komma är inget svenskt fenomen. Tvärtom är den ännu mer utbredd i USA. Det mest kända exemplet är IBMs grundare och ordförande Thomas Watson Jr, som 1943 uppges ha uppskattat den framtida världsmarknaden för datorer till kanske fem maskiner. Liknande utsagor har tillskrivits datorpionjären på Harvard Howard Aiken, Cambridgeprofessorn Douglas Hartree och diverse representanter för datorindustrin som Digital Equipment Corporation-grundaren Ken Olsen och till och med Bill Gates. Datorhistoriken Nathan Ensmenger menar i sin utmärkta bok The Computer Boys Take Over att dessa citat ofta vilar på tvivelaktig empirisk grund. Fred Shapiro, redaktör för The Yale Book of Quotations, har försökt reda ut bland annat Watsons, Olsens och Gates fall men inte hittat trovärdiga belägg. Ofta har dessa personer dessutom tillskrivits utsagorna långt i efterhand. Ensmenger menar istället att berättelsens popularitet beror på att den är tacksam att mobilisera som en varnande historia om riskerna med att underskatta kraften och hastigheten i teknikens framsteg. Den passar bra i populär datorhistoria som tenderar att priviligiera dramatisk förändring över kontinuitet.

Ensmenger påpekar också att om något så var de tidiga förväntningarna på datorernas förändringskraft överdrivna snarare än underskattade, åtminstone vad gäller tidsskalan. På 1950-talet var det vanligt både i Sverige och USA att tala om en ny industriell revolution i automationens spår. Datorhistorikern Tom Haigh och marknadsföringsforskarna Steven Schnaars och Sergio Carvalho har visat att det oftast var orealistiska förväntningar om framtiden snarare än rationella investeringskalkyler som fick företag att investera i datorer för administrativt bruk på 1950-talet.

Så svaret på frågan är att berättelsen om datorpionjärernas bristande framsynthet är en myt i den bemärkelsen att den har fått spridning för att den passar in i meningsskapande föreställningar om teknisk förändring. Den bygger samtidigt på ett mått av historisk korrekthet, men i Sverige framstår 1956 som den stora vattendelaren. Om någon har väl belagda empiriska exempel på en annan kronologi tar jag tacksamt emot!

Läsvärt om vägen till Trafikverket

Trafikverket har fått ta emot mycket kritik sedan starten i april 2010. Järnvägens återkommande problem, trafiksituationen i städerna, tilltagande missnöje med tillgänglighet på landsbygden och kontroversiella stora projekt som Förbifart Stockholm och Västlänken är några av de faktorer som har skapat en grogrund för missnöje.

Ibland är kritiken mot Trafikverket rättfärdig, men ofta tycker jag att den är missriktad. Det kan vara att den fokuserar på förhållanden som Trafikverket ärvde från sina föregångare (t.ex. järnvägsunderhållet), underskattar svårigheten att skapa en effektiv styrning av något så komplext som transportsystemet (t.ex. nya upphandlingsformer och ansvarsfördelning mellan myndigheter), eller missar otydligheter i den politiska styrningen (t.ex. balanseringen av klimatmål och andra mål i kapacitetsutredningen).

Mot denna bakgrund är det intressant att Trafikverket nyligen publicerat en ambitiös skrift om dess tillkomst och första verksamhetsår under namnet Vägen till Trafikverket. Denna "broschyr" på 108 sidor tillkom på initiativ av den avgående generaldirektören Gunnar Malm. När avgående chefer själva leder skrivandet av sitt eftermäle brukar slutresultatet inte bli särskilt bra. Men jag tycker att den här skriften är ett undantag. Även om det är tydligt att det är Gunnar Malms och verksledningen som för fram sitt perspektiv och i någon mån ikläder sig en hjälteroll, så är det en balanserad historieskrivning som inte drar sig för att lyfta fram alla spänningar, konflikter och svårigheter som har kännetecknat den nya planeringsmyndigheten på transportområdet. I statsvetaren och före detta trafikverksstrategen John Hulténs inledande del om förhistorien kan vi läsa att det var nära att det blev en fristående planeringsmyndighet fristående från beställarorganisationen, om spänningar inom organisationerna, om osäkerhet för chefer och personal, om stridigheter kring den regionala organisationen och om retoriken om en helt ny myndighet med ett samhällsutvecklaruppdrag. I den andra delen som Hultén skrivit tillsammans med nuvarande chefen för strategisk utveckling Agneta Wargsjö får vi läsa om det första verksamhetsåret, om turbulensen kring järnvägsunderhållet, om missnöje med regeringen i samband med fastställandet av den nationella infrastrukturplanen 2010, om bakgrunden till kapacitetsutredningen och inte minst om det interna organisations- och effektiviseringsarbetet och samspelet med andra aktörer i det svenska samhället. Andra kapitel handlar om Trafikverkets nya identitet som samhällsutvecklare med transporter som medel, om järnvägens organisation, och om Trafikverkets nya roll som renodlad beställare  som sätter funktionskrav istället för att i detalj specificera utformningen av ny infrastruktur. Sammantaget får läsaren både en detaljerad historisk redogörelse och en fördjupning i de tankar som ligger till grund för Trafikverkets arbetssätt.

Det vore väl utmärkt om många andra läste detta och kompletterade med sina perspektiv både inifrån och utifrån Trafikverket. Tyvärr verkar skriften ännu inte ha kommenterats i det offentliga rummet överhuvudtaget. Enda referensen jag känner till är Statskontorets uppföljning av Trafikverket och Transportstyrelsen. Det är kanske inte alla som har tid eller förmåga att läsa 108 sidor text om omorganisation i myndighetsvärlden, men jag uppmuntrar åtminstone er därute som grubblar över Trafikverket att göra det.