Flöden

Datorer i skolan och att slippa räkna

2012-02-17T13:39:00.000+01:00

Datorernas plats i skolans lägre årskurser debatterades flitigt härom veckan, efter att utbildningsminister Jan Börklund blivit "oerhört provocerad" av att Sollentuna kommun låter sex- och sjuåringarna använda surfplattor i stället för papper och penna. "Även i framtiden måste man kunna både skriva och räkna. Man kan inte alltid ha tillgång till en dator var man än befinner sig", sade utbildningsministern.

Diskussionen är inte ny, även om den ställs på sin spets av surfplattornas behändiga format och av att man faktiskt ritar på dem - om än med fingret. Miniräknarna har varit omdiskuterade länge på samma grunder - 2006 blev det till exempel kritik från KTH när Skolverket för första gången tillät avancerade miniräknare på skolans nationella prov.

Kåsörer och skämttecknare lyfte faktiskt den här frågan redan för nästan 60 år sedan. När Sveriges första digitala elektroniska dator BESK visades för pressen i december 1953 kommenterade signaturen Huck att:

Att räkna är ingen lätt sak. Men det finns någonting som heter matematikmaskiner. ... BARK och BESK bör givetvis omedelbart anskaffas av alla skolor, så att de stackars barnen slipper plågas av plus och minus och ekvationer av olika grader. När jag får min räknemaskin skall jag hyra ut den till skolorna, det blir säkert en god affär.

Temat återkom ofta i 1950-talets lättsammare reflektioner kring vad de nya matematikmaskinerna eller elektronhjärnorna kunde användas till. En vanlig infallsvinkel var att BESK dessutom skulle göra elevernas läxor, som här i tappning av skämttecknaren George Beverloo i november 1956:

Kan transportsektorns problem lösas genom samverkan för innovation?

2011-12-08T23:14:00.001+01:00

Jag har precis fått ett anslag från Vinnova. Projektet gäller att vara följeforskare i ett ambitiöst initiativ för att lösa transportsektorns utmaningar. Initiativet har fått det något otympliga namnet Forum för innovation inom transportsektorn (interimstyrelsen har tydligen letat efter en lämplig akronym men ännu inte hittat någon som duger). Idag återvände jag tillfälligt från föräldraledigheten och tog mig till IVA:s lokaler på Grev Turegatan för att vara med på kickoff för Forumet, tillsammans med representanter för de cirka 25 myndigheter, företag och lärosäten som hittills har anslutit sig.

Bakgrunden till Forumet är dels Ingenjörsvetenskapsakademins nyligen avslutade projekt Transport 2030, dels den statliga enmansutredningen Mer innovation ur transportforskning. Bägge pekade på att en mer samlad innovationsstrategi kan bli ett viktigt bidrag till lösningen av transportsektorns utmaningar med hög miljöpåverkan, stigande efterfrågan och kapacitetsbrist. "Vi ska skapa en annan transportsektor," hoppades Urban Karlström som valdes till ordförande för Forumets styrelse.

Som följeforskare skall jag bidra med kritiska reflektioner som blir till nytta för Forumet, särskilt i slutrapporteringen hösten 2013. Dessutom skall deltagande observation, intervjuer och textstudier ge empiri för vetenskaplig publicering. Projektet är inte historiskt, men anknyter till temat för min avhandling - att styra utvecklingen av transportsystemet på makronivå - om än i en annan tidsepok och med fokus på samverkan och innovation snarare än politisk ekonomi. Just nu ser jag framför allt två intressanta spår. Det första är att studera Forumet som ett innovationsexperiment. Ett av problemen med modellerna för innovation och innovationssystem är att det hittills har varit svårt att omsätta dem och faktiskt stimulera innovation uppifrån. Men det finns en logik i att försöka överbrygga gränser i den extremt fragmenterade och systemiska transportsektorn. Forumet kan ses som den senaste inkarnationen av en svensk samverkansmodell där stora organisationer inom näringsliv, akademi och offentlig sektor slår in på en gemensam rutt.

Det andra spåret som om inte annat kan vara till nytta under arbetets gång är att kontextualisera Forumet och till exempel ta fasta på det outtalade och studera diskurser och ideologier. Här finns det säkerligen både intressanta historiska paralleller och möjligheter att säga något viktigt om samtid och framtid.

Genom följeforskningen blir jag knuten till Chalmers styrkeområde transport. Jag kommer sannolikt också att vara delaktig i Vision Zero Academy som är under bildande. Dessutom har jag för avsikt att ta tag i opublicerat material från avhandlingsarbetet .Och tänk vad bra det vore om jag fick möjlighet att knyta ihop mina empiriska områden och börja skriva de intelligenta transportsystemens historia.

Informationsteknikens materialitet

2011-11-19T02:44:00.000+01:00

De senaste veckorna har många medier, bland annat en krönika i Computer Sweden, rapporterat om en youtubefilm där vetenskapskanalen Vsauce räknar ut att internet väger 50 gram. 50 gram är nämligen den samlade vikten av alla de elektroner som cirkulerar i världens 75 till 100 miljoner servrar. 50 gram för 5 miljoner terabyte data är ju inte så mycket. Det vore inte långsökt att se resultatet som ett stöd för den utbredda tanken att internet (och IT mer generellt) innebär avmaterialisering. Där vi tidigare var beroende av uppenbart materiella databärare som papper eller uppenbart materiella aktiviteter som resor, ger informationstekniken tillgång till samma tjänster utan materiell konsumtion.

Men IT-ålderns avmaterialisering är delvis skenbar. Inom forskningen går riktningen faktiskt åt det motsatta hållet - att mer och mer peka på, undersöka och förklara informationsteknikens materiella dimension eller materialitet. "Materiality & Immateriality in the History of Computing" var temat för förra årets workshop med det datorhistoriska nätverket SIGCIS (Special Interest Group Computers, Information and Society). I inledningsföredraget tyckte den alltid fenomenale Michigan-historikern Paul Edwards att vi borde tänka på datorer inte bara i termer av hastighet och kraft, utan också friktion. Edwards pratade utifrån sin nyutkomna bok The Vast Machine om den globala klimatforskningen - ett tillämpningsområde med enorma datamängder där informationsteknikens materialitet framstår tydligt. I stora informationssystem uppstår friktion när data ska samlas in, kontrolleras, lagras, flyttas, tas emot eller göras tillgängliga, vare sig det gäller mellan platser på jorden, mellan olika maskiner eller olika lagringsmedier. Inte minst skapar data friktion i form av metadata - data för att hålla reda på data. Denna friktion är en viktig aspekt av hur informationssystem formas och utvecklas.

Databehandlingens materialitet var även ett återkommande tema i det material från stordatorepoken som vi samlade in i Från matematikmaskin till IT (vilket vi kommer att kunna läsa lite mer om i Per Lundins kommande bok om projektet på Springer Verlag). Det är välbekant att själva datoranläggningarna var påtagligt materiella under stordatorepoken. Men det är inte svårt att hitta exempel på att materialiteten även gäller databärare och datakommunikation. Konsultföretaget Programators grundare Lars Irstad berättade till exempel om mödan och vådan med att kånka runt hundratals kartonger med hålkort för kunders räkning:

Jag kommer aldrig glömma en gång när vi hade stått och kört till fyra på morgonen och hade sex stora kartonger med hålkort som jag skulle bära ut. Och jag halkade i trappan. Sex kartonger hålkort dråsar ut på ett golv fyllt av issörja. Jag var tvungen att plocka upp hålkort för hålkort och gå in med kollatorn och trycka ut nya hålkort och sen sortera skiten. Jag var väl klar ungefär halv nio på morgonen. Då var en bra firma billigt till salu om någon hade kommit och velat köpa.

Kent Björkegren berättade om hur Bilspedition använde sig av en oortodox lösning för datakommunikation när det tog lång tid att överföra data via telenätet från terminalen i Bäckebol till kontoret på Mölndalsvägen:

Då var det en person hos oss som kom på att en utav människorna som arbetade sent på terminalen bodde i Mölndal. ”När du ska åka hem, kan inte du ta med dig kassetten? Du passerar ju ändå det här kontoret på vägen till Mölndal och så lämnar du in den där.” ”Ja, det kan jag väl göra” Att lämna in gick inte eftersom dörrarna var stängda, men då etablerades en liten visselsignal och så firades det ned en liten pappkasse ifrån femte, sjätte våningen med ett snöre. Där lade man kassetten och så firade man upp den och stoppade man in den i en viss typ utav utrustning ...

Hålkort och hissning av kassetter har försvunnit ur datoranvändningen. Men de servrar som har kommit istället är också materiella. Serverparkernas energiförbrukning har diskuterats mycket de senaste åren i samband med intresset för Grön IT. Enligt IT- och Telekomföretagen härstammar 1,75 procent av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT-utrustning när tjänster tillhandahålls. Servrarna är ju bara en del av det informationstekniska systemet. Nätinfrastrukturen för både fast och trådlös datakommunikation väntas stå inför en massiv tillväxt under de kommande åren, liksom bärbara datorer, läsplattor och smarta telefoner. Apropå Edwards tanke om friktion har det också skrivits en hel del sistone om "big data", den explosionsartade ökningen i lagringsförmåga (bland annat ett specialnummer av Computer Sweden i tisdags och ett inslag i SR P1 häromdagen. Hur ska vi kunna tillgängliggöra oss dessa datamängder?

Jag tror att lärdomen är att skilja på platsoberoende och avmaterialisering. Snarare än att ta avmaterialiseringen för given borde vi fundera på hur användningen av informationsteknik tenderar att skapa ny friktion och nya materialiteter, som delvis finns någon annanstans.

Forskning, föräldraledighet och föräldrapenning

2011-08-19T16:16:00.000+02:00

Sedan en tid tillbaka är jag föräldraledig, därav tystnaden här på bloggen. Att vara föräldraledig forskare är nu inte helt enkelt. Dels är en forskares kompetens ofta så specialiserad att det är svårt att lämna över uppgifter till andra. Dels har forskaryrket på senare tid blivit något av en entreprenörsverksamhet där forskaren i avsaknad av fastare anställningsformer ständigt behöver skapa och finansiera nya projekt. Då är det en utmaning att skapa utrymme för att helt vara borta från arbetet. Lärosätena är lyckligtvis medvetna om situationen och åtminstone Chalmers har en generös föräldrapolicy.

Jag kommer säkert att göra ett och annat inlägg här för att hålla ångan uppe. Låt oss börja med en reflektion kring själva möjligheten att som pappa vara hemma med sitt barn under en längre tid. Den generösa svenska föräldraledighetslagstiftningen och praxisen är en fantastisk välfärdsinrättning (och dessutom ett medel för att förbättra jämställdheten i arbetslivet). Den saknar motsvarighet även i många länder med en omfattande välfärd. I Storbritannien har till exempel pappor endast rätt till två veckors ledighet, till en ganska låg ersättning. Möjligheten att vara hemma utan ersättning är begränsad till fyra veckor per år efter särskild ansökan och förutsatt att man har arbetat kontinuerligt under ett år.

Just rättigheten till obetald föräldraledighet är ett fint inslag i den svenska lagstiftningen, som möjliggör för bägge föräldrarna att vara hemma och gemensamt forma familjelivet. I den svenska debatten är det tyvärr många som inte skiljer på föräldrapenning och föräldraledighet. I en artikel om alliansens familjepolitik från förra året skrev till exempel Svenska Dagbladet att "Ett av huvudförslagen är att båda föräldrarna ska kunna vara föräldralediga samtidigt i 30 dagar under det första året." Men det kan de redan. Föräldraledighetslagen 5 § är tydlig med att "En förälder har rätt till hel ledighet för vård av barn till dess barnet är 18 månader oavsett om föräldern får föräldrapenning eller inte." Till dess barnet är ett år har man dessutom rätt att behålla sin sjukpenningsgrundade inkomst även om man går ned i tjänstgöringsgrad.

Alla familjer har inte ekonomiskt utrymme möjlighet till obetald föräldraledighet, men att möjligheten finns är ett viktigt inslag i föräldrars rättigheter och borde ges mer utrymme i den familjepolitiska debatten

Kreativitet - överallt men ingenting utan distinktion

2011-05-10T17:17:00.000+02:00

Våren 2011 ser jag kreativitet vart jag än vänder mig. Idag inleds vetenskapsfestivalen i Göteborg med kreativitet som årets tema. Definitionen av kreativitet är synnerligen bred: "att våga göra en tankeresa som leder fram till nya upptäckter." På söndag är det nyval i Västra Götalandsregionen efter rösträkningsdebaclet i höstas. Folkpartiet har i sitt kampanjarbete annekterat begreppet "den kreativa regionen", som i deras tappning "präglas av nytänkande, mer forskning, ökat entreprenörskap, aktivt miljöarbete och ett blomstrande kulturliv." Härom månaden var jag på Berghs School of Communication i Stockholm för ett möte med den vetenskapliga referensgruppen i digitala undret-projektet. Där plockade jag upp ett ex av deras tidskrift Berghs Print, som givetvis hade kreativitet som tema.

Kreativitet är alltså gångbart inom både vetenskap, politik och marknadskommunikation. Vad är det då som är så attraktiv med kreativitet? Det borde vara lätt att svara på, för på senare tid har det sköljt en våg av intresse för kreativitet över den samhällsvetenskapliga forskningen. Men det är svårt att skapa sig någon vidare förståelse av vad kreativitet är, vare sig man tittar runt omkring sig eller på forskningsfronten. Ofta används begreppet i en mycket bred betydelse av nytänkande, till exempel på vetenskapsfestivalen och inom forskning inspirerad av Joseph Schumpeters syn på innovation och entreprenörskap. Ibland är kreativitet synonymt med det som görs inom kreativa näringar som reklam, musik och konst, vilka har fått en större roll i samhällsekonomin på sistone och ännu mycket större roll i forskningen om densamma. Ofta är begreppet kreativitet kopplat till tanken om speciella begåvningar och talanger och de miljöer som fostrar dessa talanger, inte minst i Richard Floridas uppmärksammade idéer om den kreativa klassen och dess toleranta, diversifierade städer (en syn vilken inte minst präglar Berghspublikationen).

Jag skriver just nu på en artikel om kreativitet i reklambranschen, där jag menar att kreativitetsbegreppet har förlorat sitt analytiska värde. Den tidigare reklamforskningen har behandlat kreativitet som något givet och existerande som går att klassificera, mäta och lokalisera. Vi tittar istället på hur kreativitet existerar i ett sammanhang där det sätts i relation till något annat, som alltså inte anses kreativt. Alla kan inte vara kreativa, kreativitet är hierarkiskt. Inom reklamen är det framför allt reklamtävlingarna och det komplex av status- och nätverksrelationer som finns runtomkring tävlingarna som definierar vad som har kreativ status. Pierre Bourdieu har myntat begreppet symboliskt kapital för att synliggöra makten inom olika sociala fält som till exempel reklam. I boken La distinction från 1979 beskrev Bourdieu på 600 tunga sidor hur estetiska kvaliteter som god smak är en fråga om maktutövning på grundval av klass. I Les régles de l'art från 1992 beskrev han samma maktutövning inom det litterära fältet. Reklam är visserligen inte finkultur som litteratur och dagens klassmönster är annorlunda än de som Bourdieu beskrev. Men begreppsapparaten, där framgång inom ett fält är beroende av kulturellt kapital - förkroppsligade egenskaper och institutionaliserat kapital i form av titlar - såväl som socialt kapital - att förknippas med rätt människor och kunna mobilisera deras resurser - är användbar även för förståelsen av reklambranschen idag.

Under referensgruppsmötet på Berghs handlade vårt samtal till stor del just om skapandet av regelverk som avgör status. Det är väldigt tydligt inom reklamen, där den tvetydiga kreativitet står i centrum. Men det blev också påtagligt hur mycket samma perspektiv gäller för den akademiska världen. Sedan vi möttes förra gången i maj 2010 har två av sex närvarande blivit befordrade till professorer, en har blivit docent och en har fått pris för bästa artikel i en prestigefylld tidskrift. Själv får jag tills vidare nöja mig med att bygga symboliskt kapital genom att sola mig i glansen av att tillhöra deras nätverk.

Den muntliga historians plats i Sverige

2011-05-07T14:51:00.001+02:00

På svenska historikermötets andra dag ägnades tre sessioner i rad åt temat "Muntlig historia - en utmaning mot den historiska disciplinens traditioner och ramar i Sverige?" Till min stora glädje, eftersom jag har ägnat en stor del av de senaste fyra åren åt att genomföra 60-talet biografiska intervjuer och 8 vittnesseminarier om datoranvändningen i Sverige före 1980 och om kreativitet i svensk digital reklam på 2000-talet. Ändå har jag varken skrivit om muntlig historia eller kommit i kontakt med den svenska "muntlig-historia-scenen" förrän nu. Inledningsvis konstaterade Malin Thor-Tureby, som arrangerade tillsammans med Malin Arvidsson, att vi som använder oss av muntlig historia ständigt upplever att vi slår underifrån och måste legitimera metodvalet inför en tänkt kritisk publik. Samtidigt pekade hon på att det är svårt att hitta konkreta fall av kritik mot muntlig historia. Är det hjärnspöken vi vänder oss till?

För den oinvigde kan det vara svårt att förstå varför muntlig historia skulle vara kontroversiellt, när intervjuer och etnografiska metoder används så flitigt i närliggande ämnen. En del av förklaringen är att muntligt källmaterial väcker svåra metodfrågor - om vårt kroniskt dåliga minne och eviga tendens att komma med tillrättalagda efterhandskonstruktioner, om intervjuarens inflytande över materialet, med mera. En annan och djupare förklaring är att muntligt källmaterial flyttar fokus från frågor om objektivitet, fakta och sanningar till frågor om subjektivitet, narrativ och tolkning. Bakgrunden beskrivs mycket väl i den brittiske historikern Paul Thompsons The Voice of the Past från 1978, som än idag är en mycket läsvärd introduktion till muntlig historia. Thompson beskriver hur all historia var muntlig från antiken och fram till början av 1800-talet. Men med det moderna universitetsväsendets utveckling i Tyskland blev historia en akademisk profession baserad på skriftlig vittnesbörd. Professionalisering förutsätter exklusivitet, kontroll över inträde till professionen och helst någon form av esoterisk expertis. Monografin blev historieämnets gesällprov och källkritiken dess distinkta metod, vilken dessutom gav ett sken av objektiv neutralitet som isolerade ämnet från den sociala världen. Den dokumenterande, källkritiska metoden blev med andra ord historieämnets kärna, existensberättigande och avgränsning gentemot andra discipliner. Därför kan muntlig historia tolkas som en utmaning mot historieämnets kärna.

De elva presentationerna gav inget egentligt svar på frågan om muntlig historia fortfarande är kontroversiellt, men gav däremot en intressant överblick över fältet i Sverige. Under dagen behandlades en rad intressanta frågor om tolkning av livshistorier, om den muntliga historiens användning i statliga sanningskommissioner, om eländeskontext som drivkraft för projekt, om begränsningar i användningen av känsligt material och om arkivering av muntligt källmaterial. Ett återkommande tema var just det muntliga källmaterialets återanvändbarhet: går det att ställa andra forskningsfrågor till ett material än dem för vilka en intervju utformades? De välbesökta sessionerna visar att det finns ett stort antal svenska historiker som använder sig av muntliga historiemetoder. Samtliga bidrag kan beskrivas som emancipatoriska i det att de behandlar grupper som inte fullt ut kommer till tals i historieskrivning baserade på skriftligt källmaterial. Majoriteten av de beskrivna projekten handlade dessutom om migration. Emancipatorisk, socialhistorisk muntlig historia har varit ett av huvudspåren ända sedan muntlig historia kom i ropet på 1970-talet. De två andra traditioner inom muntlig historia som jag själv tillhör var inte representerade: att använda muntlig historia för att dokumentera eliter och deras sociala nätverk eller dokumentera tyst kunskap som aldrig fästs på pränt i skriftligt material.

Trots den goda uppslutningen saknar muntlig historia fast hemvist i Sverige. Som Malin Thor konstaterade inledningsvis finns det varken organisation, tidskrift, mötesplats eller ens e-postlista för svenska historiker som använder sig av muntliga metoder. Metodmedvetenheten i de enskilda presentationerna var inte dålig, men det blev samtidigt uppenbart att det saknas en tydlig, gemensam metoddiskussion. Det finns inte heller särskilt mycket svensk litteratur om muntlig historia, även om många säkert har läst Malin Thors och Lars Hanssons utmärkta redigerade volym Muntlig historia från 2006. Flera av de beskrivna projekten har också utformats genom trial and error, utan att deltagarna hade tydlig erfarenhet av eller skolning i muntlig historia. Så var det också när vårt projekt Från matematikmaskin till IT kom till. Få av oss som jobbade i projektet hade någon tidigare erfarenhet av muntlig historia. Även om vissa kontakter knöts med bl.a. Södertörns högskola så hämtades erfarenheterna till projektets metodmanual i första hand från en studieresa till utländska institutioner som Charles Babbage Institute och IEEE History Center i USA och Wellcome Trust Centre for History of Medicine i Storbritannien.

Utifrån dessa reflektioner tror jag att Malin Thor-Turebys fråga låter sig delvis besvaras. Den muntliga historien saknar i nuläget institutioner för att dels hjälpa enskilda forskare att ta del av andras erfarenheter för att höja kvaliteten i arbetet, dels ger legitimitet i relation till den historiska ämnestraditionen. Jag ser verkligen fram emot en början i form av korresponsensen på den e-postlista som skall bli ett första resultat av dagens övningar.

Svenska historikermötet med nationen i fokus

2011-05-07T14:50:00.000+02:00

Göteborg är inne i ett stim av nationella historiska konferenser. I november var jag med och ordnade de Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna (som var den direkta inspirationen för denna blogg). I augusti hålls det Ekonomisk-historiska mötet här och i september är det dessutom Nordsjöhistorisk konferens. Just nu pågår svenska historikermötet, den största historiska konferensen i Sverige med åtskilliga hundratal historiker på plats. Temat för konferensen är "Historia i Sverige – fångad i nationen". För ovanlighetens skull har arrangörerna gett hela konferensen tydlig prägel av temat, både i sessionerna och i en rad föreläsningar och paneldebatter i plenum.

Nationstemat påminner mig om att jag ganska länge i min historikerkarriär hade som huvudsyfte just att tematisera det nationella i historieskrivningen. Min mastersuppsats handlade om hur svenska missionärer i Afrika under imperialismens guldålder i slutet av 1800-talet byggde globala länkar mellan lokaliteter i Sverige och tre delar av Afrika. Syftet var dels att ifrågasätta den svenska nationella självbilden, dels att bidra till en gränsöverskridande historieskrivning om globaliseringens långa perspektiv. I doktorsavhandlingen studerade jag transportsystemets utveckling i Storbritannien och Tyskland under mellankrigstiden. Snarare än att peka på nationella särarter följde jag den amerikanske historikern Charles Maiers ambition (i boken Recasting Bourgeois Europe) att göra en narrativ analys av gemensamma utvecklingslinjer i olika kontexter.

Det har hänt mycket med historieskrivningen de sista tio åren. Migration, etnicitet och globalisering är numera huvudtema för en stor del av den svenska historieforskningen. Själv har jag dessvärre regredierat till nationell historieskrivning - delvis som en reaktion mot de vedermödor det innebar att skriva jämförande historia baserad på utländska källor. Mina senaste projekt handlar alla om datorhistoria i Sverige, utan direkt jämförande ambition. I första dagens keynoteföreläsning talade den norske historikern Knut Kjeldstadli om "metodologisk nationalism": om nationens närvaro som en otematiserad premiss i mycket forskning, som ger dåliga forskningsresultat eftersom vi bara ställer vissa frågor. Att empiriskt behandla myten om Sverige som IT-nation kan vara ett sätt tematisera nationen som metodologisk premiss och därmed minska vår fångenskap i nationen.

Den långa vägen till algoritmhandel

2011-04-29T17:37:00.000+02:00

I förrgår snubblade jag över två väldigt olika artiklar som gav en intressant illustration av aktiehandelns utveckling de senaste 50 åren. Den ena var en artikel om Avanzas VD Nicklas Storåkers i Affärsvärlden från 16 mars i år. Den andra var en artikel om simulering och programmering för val av optimal aktieportfölj i Ekonomen från våren 1963. I den äldre artikeln skriver Bertil Näslund vid Handelshögskolan i Stockholm om hur matematikmaskiner kunde användas för simulering av en aktieinvesterares portföljutformning, baserat på observationer av en bankkamrers interaktion med kunder i investeringsärenden.

Inget tyder på att Näslunds artikel blev särskilt inflytelserik, men den var ett tidigt exempel på att datorer började uppfattas som relevanta för aktiehandeln. På 1970-talet hände det däremot en hel del. Värdepapperscentralen grundades 1971 för att finansminister Gunnar Sträng ville kunna se vem som ägde vad (enligt ett vittnesseminarium från "Från matematikmaskin till IT"-projektet). Redan året därpå lades börsbolagens aktieböcker in i datoriserade register. 1974 påbörjades datoriseringen av själva Fondbörsen. 1989 introducerades Stockholmsbörsens elektroniska handelssystem SAX, Stockholm Automated eXchange. Börshandeln avmaterialiserades såtillvida att handeln flyttades ut från det fysiska börshuset till terminaler var som helst.

Men om vi återvänder till Näslunds fråga om aktiemäklarens beteende hände det inte lika mycket. Fram till för två år sedan. I Affärsvärlden-artikeln beskriver Nicklas Storåkers den revolution som skett de två senaste åren inom det som kallas för robothandel eller algoritmhandel, d.v.s. programvarustyrd handel med värdepapper. I dag sysselsätter Avanza tio gånger fler utvecklingsingenjörer än aktiemäklare och söker med ljus och lykta efter fler. Den tid då det gick att tjäna pengar på daytrading genom att vara först att trycka på en knapp efter en börspåverkande nyhet är över. Med Storåkers ord:

I dag är en sekund en evighet. I stället för att vara först är du sist. Det kan ha lagts 20 000 order på den där sekunden. Det är en helt ny värld.

Kontrasten mellan de två artiklarna pekar på två intressanta teknikhistoriska fenomen. Det första gäller de långsiktiga effekterna av generella teknologier som datorer. Många forskare, framför allt ekonomer, har förundrats över den så kallade produktivitetsparadoxen - att den informationstekniska revolutionen är svår att spåra i mätningar av produktivetetsförändringar de senaste decennierna. I fallet aktiehandel är det nog i och för sig lätt att peka på produktivitetsvinster på vägen. Men att robothandelsrevolutionen infaller nästan 50 år efter de första tillämpningarna av datorteknik på börshandel påminner om Paul Davids argument i artikeln 'The dynamo and the computer: an historical perspective on the productivity paradox'. Där argumenterar han, med utgångspunkt i en analogi mellan elektricitet och datateknik, för att de stora effekterna av generella teknologier kommer mycket långt efter introduktionen, när omvärldens institutioner har hunnit anpassa sig fullt ut.

Det andra teknikhistoriska temat är hur förutsägelser om framtiden nästan alltid slår fel, här i en specifikt datorhistorisk variant. Det som Näslund använde matematikmaskinen till - utformning av värdepappersportföljer - görs så vitt jag vet än idag av mänskliga aktiemäklare, till stor del på grundval av omdöme och tyst kunskap (och datorstöd i och för sig). Från 1950-talets mitt till 1960-talets slut var det en vanlig uppfattning att rationaliseringen och automatiseringen skulle flyttas från operativa uppgifter som redovisning och transaktionshantering (jfr daytrading) till till strategiska uppgifter som beslutsfattande (jfr portföljutformning). Så blev det alltså inte.

Det finns förstås mer att säga om algoritmhandeln, inte minst i ljuset av den senaste finanskrisen som till stor del berodde på det datoriserade finansiella systemets ökade komplexitet. Den som vill börja med en socialistisk läsning kan sätta tänderna i en artikel i Ordfront Magasins OMline Magasin från januari i år.

Guldägget, dess kritiker och att tävla i reklam

2011-04-14T12:43:00.001+02:00

Ikväll är det dags för den 50:e upplagan av Guldäggsgalan, Sveriges Kommunikationsbyråers stora branschfest där priser delas ut till årets bästa reklamkampanjer, utsedda av jurys i en rad olika kategorier. Syftet är "att lyfta fram Sveriges mest kreativa och bästa kommunikationslösningar och föra svensk kommunikation framåt. Den kreativa standarden ska höjas. Det ska inspirera och ge mod till en hel bransch. Kommunikationsskapare ska vilja anstränga sig ännu mer och näringslivet ska uppleva den avgörande betydelsen av god kommunikation." I samband med galan ordnar Komm även seminarium för sina medlemmar och igår presenterade Ann-Sofie Axelsson våra resultat från digitala undret-projektet.

Men det är förstås galan och tävlingen som är huvudfokus för Guldägget. Guldägget brukar ge upphov till kritiska diskussioner - och då menar jag inte Guldomeletten som åtminstone ett tag delades ut till bästa reklamsabotage, utan kritik inom branschen. Igår passade reklambloggen Please copy me på att för tredje gången publicera ett stycke ur boken Guldägg och beska droppar, där reklamveteranen Sören Blanking skriver att Guldägget är för internt och inte driver reklamen framåt. Förra året skrev Modul Sthlm om fusk, kompetens och jäv och överrepresentation av vissa byråer i juryerna. 2009 var det Anders Ericson, vd för Sveriges annonsörer, som bloggade kritiskt om hur "vinnare av guld- och silverägg samt deltagande i Guldäggsjuryn så intimt är sammanflätade."

Sveriges Kommunikationsbyråer har svarat på kritiken genom regeländringar som gör att Guldägget har "samma regler som i Cannes. Detta innebär bland annat att filmerna får vara tre minuter och att man får visa hur mycket resultat man vill". Reklamen inför Guldäggsgalan har i år gjorts av Crispin Porter & Bogusky, som lät jurys i Ghana, Lettland och Hong Kong bedöma förra årets vinnare, med helt annorlunda utfall. Kampanjen anses ha ökat intresset för Guldägget och därmed vänt en trend med fallande antal nomineringar sedan 2007. För en utomstående betraktare är kampanjen en intressant indikation på kontextbundenheten hos kreativ reklam och på reklamskapandets reflexivitet.

Varför skulle då någon som inte arbetar med kommunikation bry sig om Guldägget, som i första hand är en branschfest? Det finns en mycket bra anledning, om man tror att reklam spelar någon roll för omvärlden. Kreativitet är näst intill omöjligt att bedöma, även om mycket av den befintliga reklamforskningen handlar om just att klassificera kreativitet och mäta dess effekter. Vårt bidrag till reklamforskningen är att istället peka på hur kreativitet förutsätter ett regelsystem som gör det kreativa till något exklusivt. Reklamtävlingarna är navet i detta regelsystem och om vi verkligen vill förstå kreativitet måste vi fokusera på hur regelverket skapas och används av aktörerna i branschen. Detta håller jag som bäst på att göra i ett paper.

Här finns en koppling till mitt tidigare inlägg om längskidsåkningens sportifiering. Medan reklamtävlingar som Cannes Lions ursprungligen kom till med inspiration från filmfestivaler, håller sportmetaforer på att bli allt vanligare i beskrivningar av reklamtävlingar: Cannes Lions är VM i reklam, Guldägget är SM, den framgångsrika men numera nedlagda byrån Farfar var ett den digitala reklamens FC Barcelona och så vidare. Är sport den nya samhällsmodellen, till vilket ett stigande antal andra aktiviteter måste anpassa sig?

Rennäringens infrastruktur och rättsliga ställning

2011-04-13T00:46:00.000+02:00

Längdskidåkningen är inte den enda näringen i Bruksvallarna vars fysiska och institutionella infrastruktur väcker juridiska frågor om rätten till markanvändningen. Jag håller till i en nyanlagd stugby på Vallarfjällets sluttning. En och en halv mil bort på andra sidan fjället ligger Mittådalen, en av Sveriges 51 samebyar. Stugbyn ligger faktiskt på mark som är klassad som åretruntmark för renbete, tillika riksintresse för rennäringen, och detaljplanen överklagades av samebyn. Samerna i Sverige är inte så många, någonstans kring 20 000, men rennäringens behov och samernas rättigheter är tyvärr en källa till konflikter i stora delar av Norrland. I Sverige får man inte lära sig särskilt mycket om samer eller samepolitik under uppväxten. När de väl dyker upp är det ofta som romantiserade och avpolitiserade ädla vildar. Jag har först nyligen satt mig in i samernas värld, inspirerad av Yngve Ryds fantastiska intervjuböcker om samisk kultur. Här följer några resonemang om rennäringen som tekniskt system utifrån tre aktuella rättsprocesser som involverar Mittådalens sameby och till och med marken som jag sitter på just nu.

Det kan säkert uppfattas som ointuitivt att tänka på rennäringen som ett infrastrukturbaserat tekniskt system. Det är lätt att föreställa sig renbete som något som äger rum på vilda, orörda fjäll. Men de svenska fjällen är ett renbetets kulturlandskap, eller har åtminstone blivit det under det senaste halvseklet. Den som har sett fjäll som inte är renbetade eller som betas av vildren (med långt mindre stammar och betestryck) möter en betydligt frodigare grönska. Enligt en rapport från Länsstyrelsen i Norrbotten är det ändå sannolikt att fjällen är ett hävdgynnat landskap, det vill säga att effekterna av renbetet för den biologiska mångfalden överlag är positiva.

Om man tittar noga på gröna kartan syns rennäringens fysiska infrastruktur tydligt i form av milslånga renstängsel, rengärden för skiljning, märkning och slakt, visten och fiskestugor. Än mer tydligt blir det på Sametingets karta över renens viktiga områden inom beteslandet Mittådalens sameby, som visar upp en fascinerande infrastruktur av brunstland, kalvningsland, trivselland och röjda och oröjda leder med en utsträckning i rummet på någonstans kring 20 mil från Helags till Lillhärdal. (En annan typ av infrastruktur som inte syns på kartan är den moderna rennäringens sammankoppling med mobilitetens generella infrastrukturer (snöskotrar, fyrhjulingar och helikoptrar eller satellittelefoni, navigationssystem och mobilt bredband), men den är inte särskilt problematisk om än möjligen kostsam).

Det sametingets karta framför allt tydliggör är behovet av institutionell infrastruktur. Karten pekar på en rad gränser, indelningar och klassificeringar av de vidsträckta områden som rennäringen nyttjar. Rättigheterna till dessa områden är inte alls självklara, vilket de aktuella rättsprocesserna vittnar om. Umeåhistorikern Lennart Lundmark har skrivit flera böcker om den svenska staten och samerna. Han menar att samerna ursprungligen hade långtgående rättigheter till stora delar av Norrlands inland, som till stor del var individuella rättigheter baserade på skatteuppbörd. Från 1700-talets sista år inleddes "en smygande administrativ process där kronan långsamt gröpte ur samernas markrättigheter, sedan delade den ut markerna till andra eller behöll dem själv." Det är en lång och komplicerad historia, som började med att länsstyrelserna fick ett maktövertag över häradsrätten (som representerade en form av lokalt självstyre) och drev en ny syn på äganderätt till jord, fortsatte med avvittringar och inrymningar, via nationalistiskt och rasistiskt färgad samepolitik till dagens situation där rättssystemet inte förmår tillvarata samernas intressen.

Under 2010 avslutades inte mindre än tre rättsprocesser om renbetets markanvändning där Mittådalens sameby var part i målet (och då räknar jag inte med skyddsjakt på järv och lodjur eller konflikterna kring den allmänna småviltsjakten på statlig mark ovan trädgränsen som släpptes fri 1993).

Den första och största rättsprocessen är det så kallade Härjedalsmålet. Samernas rätt till vinterbete omfattas av grundlagens skydd för äganderätt och grundas på urminnes hävd. Enligt lagen har samerna i Härjedalen rätt till bete utanför renbetesfjällen, på de områden "där renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året". 1996 fann Svegs tingsrätt att det inte fanns någon sedvanerätt till vinterbete i större delen av Härjedalen, efter att 571 markägare stämt de berörda samebyarna. Domen fastställdes i hovrätten 2002 och vann laga kraft när Högsta Domstolen inte beviljade prövningstillstånd i april 2004. De fem samebyarna måste nu betala rättegångskostnader på 15 miljoner, utöver att de är skyldiga att betala markägare ersättning för renbete på sedvanemarkerna. Enligt Lennart Lundmark berodde utfallet i målet på att den svenska processrätten lägger bevisbördan hos samebyarna och att lagen är otydligt formulerad så att samerna i praktiken förväntades ta fram en fullständig dokumentation av var deras renar betat tillbaks till 1800-talet. Dessutom anlitades inte den fackhistoriska kompetensen (d.v.s. Lundmark själv :-) ). Härjedalens samebyar tog målet vidare till Europadomstolen, som i sin dom från mars 2010 fann att Sverige visserligen hade brutit mot Europakonventionen genom att rättegången drog ut på tiden, däremot inte i den bemärkelsen att samebyarna inte hade haft tillgång til en effektiv domstolsprövning.

En annan aktuell rättsprocess gäller vindkraftbolaget O2s planer på att bygga 30 vindkraftverk på fjället Glötesvålen, även det i riksintresseområde för rennäringen. Mittådalens sameby menade att rennäringens intressen inte beaktats i den nya översiktsplanen för Härjedalens kommun, som låg till grund för planerna. Samebyn argumenterade för att "det är helheten av störningarna från ett industriprojekt som stör renarna" och inte bara den markyta som direkt påverkades av vindkraftparken. Även här fick samebyn stryka på foten. Planen vann laga kraft i och med en dom i Miljööverdomstolen i oktober 2010. MÖD fann att målet för vindkraftutbyggnad väger tyngre än samebyns renskötsel och "att utredningen i målet inte visar annat än att den planerade etableringen endast kan komma att inskränka renbetet på Glötesvålen på ett begränsat sätt." Härjedalens kommun menade i sitt yttrande att den lagakraftvunna domen i Härjedalsmålet gjorde att den privatägda marken som berördes av vindkraftsutbyggnaden inte omfattades av betesrätten.

Den tredje rättsprocessen gäller alltså själva den mark som mina föräldrars stuga står på. Under avvittringarna i Härjedalen på 1820-talet tillgodosågs inte rennäringens behov, vilket skapade stora slitningar mellan samerna och den bofasta befolkningen. Marken kring Bruksvallarna ägdes på slutet av 1800-talet av riksdagsmannen för Härjedalen och disponenten vid Ljusnedals bruk, William Farup (för övrigt en stor samemotståndare som förde ett formligt krig mot renskötseln, kallade samerna för "dessa plågoandar, dessa våra tyranner som ligga öfver oss hela året om" och sköt hundratals renar som kom in på hans mark). Efter Farups död 1893 köpte staten 60 000 hektar mark av Farups arvingar och utökade därmed renbetesmarken i Härjedalen med upp till en fjärdedel. Generöst kan tyckas, men Lennart Lundmark menar att det var smulor tillbaka och en del av ett typiskt mönster där renbetesfjällen togs från skattelapparna för att staten sedan på grundval av inkomster från skogsavverkningar på renbetesfjällen skapade kronoegendomar för samernas räkning.

2004 sålde staten marken till en exploatör för att skapa en stugby (eller fjällby, som det heter eftersom byggloven och dispensmöjligheterna uppmuntrar till byggandet av avsevärda schabrak) med förbehållet att marken inte fick användas på sätt som medförde avsevärd olägenhet för renskötseln. Härjedalens kommun upprättade en ny detaljplan som antogs i maj 2006. Mittådalens sameby överklagade detaljplanen till regeringen och regeringsrätten, yrkandes att en miljökonsekvensbeskrivning borde ha upprättats och att en sådan sannolikt hade lett till att rennäringens behov tillgodosetts. Regeringen fann liksom Härjedalens kommun att samebyns renar visserligen rörde sig i dalgången vissa tider under året för att beta hänglav och att bebyggelse i Bruksvallarna hade begränsat betesmarkerna för renarna, men att det inte framgick just var renarna faktiskt utnyttjade betesmarkerna. I domen från juni 2010 fann regeringsrätten ingen anledning att klandra regeringen.

2010 var med andra ord ett tufft år för Mittådalens sameby. Mönstret går igen: rennäringens behov får ge vika i avvägningen mot andra och resursstarkare intressen, delvis beroende på att bevisbördan läggs på samebyn. De tre rättsprocesserna belyser Lennart Lundmarks kritiska resonemang och det förhållande som gör att Sverige inte har skrivit på FNs konvention om ursprungsfolkens rättigheter. Kartorna visar tydligt hur markkrävande renskötseln är. Rättsprocesserna visar tydligt behovet av rättigheter för att utnyttja dessa stora markområden. Men när problemen bryts ned till lokal nivå blir det komplicerat. Intressen står mot intressen, överlappande rättigheter står mot varandra efter århundraden av inkonsekvent politik. I Bruksvallarna har det bott torpare under Ljusnedals bruk sedan slutet av 1600-talet, innan dess var byn ett fäbodställe till Funäsdalen. Är det rimligt av samebyn att protestera mot naggningar i kanten av renbetesmarkerna, med tanke på hur viktig turistnäringen är för Vallarborna? Men det är förstås det stora mönstret och risken för prejudikat som samebyarna vänder sig mot. Efter att ha läst Lundmarks bok Stulet land och tagit del av de aktuella processerna är jag i alla fall övertygad om att Sverige behöver göra mer för att stärka samernas ställning. Och kom igen för sjutton - vi måste omedelbart göra något för att lyfta samernas existens i det allmänna medvetandet och i skolans värld!

Teknologisering och sportifiering i fjällen

2011-04-09T00:13:00.000+02:00

Sport och friluftsliv håller på att bli ett viktigt forskningsfält för teknikhistoriker. På SHOT-konferensen i Tacoma i höstas var jag på tur till Mount Rainier med tillhörande föredrag om friluftsliv och teknik. Bredvid mig i bussen satt Sverker Sörlin, som precis har skrivit en bok och bloggat om längdskidåkning. Tidigare i vinter skrev Sverkers KTH-kollega Nina Wormbs under en vistelse i Idre ett blogginlägg om teknologiseringen av fjällen och fjällvistelsen, med nätverk av liftsystem och snökanoner som traverserar landskapet och allt mer högteknologi i kläder och utrustning. Efter tre veckor i Bruksvallarna kan jag inte låta bli att reflektera kring längdskidåkningens sportifiering och fjällens teknologisering.

Idre Fjäll drev länge det kontroversiella projektet Tre Toppar, som skulle ha inneburit liftanläggningar på Städjan och omfattande ingrepp i såväl naturreservat som Natura 2000. I mars 2007 bestämde regeringen att projektet inte var lagligt. Idre Fjälls drivkraft var den pågående strukturomvandlingen inom den alpina näringen, som sätter allt större press på mindre skidorter att växa och expandera. Börsnoterade Skistar, med anläggningar i Sälen, Åre, Vemdalen, Hemsedal och Trysil, skriver på sin hemsida att det finns skalfördelar "inom såväl inköpssamordning, drift och underhåll, som inom marknadsföring och försäljning" och om behovet av att bygga volym och "skapa kassaflöden för att balansera de ofta omfattande investeringarna i liftar, nedfarter och snösystem". I Bruksvallarna finns det inga liftar. En liten lift vid Walles fjällhotell var i drift fram till 1980-talet, men idag håller fjällbjörkarna på att återta den enda nedfarten. Bruksvallarnas profil är längskidåkning. Ett lågteknologiskt umgänge med naturen på naturens villkor kan man tycka, men även här pågår en teknologisering av fjällen, med juridiska tvister i dess spår.

När jag först kom hit i slutet av 1970-talet dominerades landskapet av turåkare som strävade fram på träskidor, med bambustavar och iklädda bomullsanorakar. Sedan dess har det skett en betydande teknologisering av längdskidåkningen, kombinerat med sportifiering. Sportifiering innebär enligt forskarna Klas Sandell och Johan Arnegård "att instrumentella inslag från tävlingsidrotten vunnit insteg i traditionella friluftsaktiviteter som annars kan karaktäriseras som starkt upplevelsepräglade utan inslag av uttalade tävlingsmoment." Genom sportifiering omvandlas friluftsaktiviteter från ovissa äventyr till sporter med tydliga regler. Sandell och Arnegård beskriver även en process som pågår parallellt med sportifieringen: "idrottsaktiviteternas frigörelse från landskapet". Ett exempel är skidtunneln i Torsby. Eller bandy, som från början spelades på sjöisar men från 2013 kräver inomhushallar för elitserispel. Men visst är termen även relevant för att beskriva längdskidåkningens inordning i en underhållsintensiv och pistmaskinberoende infrastruktur.

Sportifiering brukar påbörjas av utövare, men påskyndas ofta av marknadskrafter och andra intressen - inte minst lokalsamhällen som ser en chans att stärka det lokala varumärket och turistnäringen. I helgen går SM-tävlingarna på fem mil för herrar och tre mil för damer av stapeln här i Bruksvallarna. Under min vistelse här har Funäsdalsfjällen varit värd för flera tävlingar inom mer eller mindre nysportifierade grenar: SM i skicross (sent 90-tal), SM i snöskotercross (också 90-tal?) och VM i skidorientering. Skidorientering blev visserligen tävlingsidrott redan i slutet av 1800-talet, men kämpar nu för ytterligare sportifiering och inkludering i OS-programmet.

Bruksvallarnas konkurrenskraft som längdskidåkningsparadis ligger dels i Nordic Ski Center, ett av världens längsta sammanhängande spårsystem med över 300 kilometer välpistade spår, dels i den tidiga snöläggningen. Under försäsongen vimlar spåren runt Bruksvallarna av svenska och norska klubbar på träningsläger. Det är i Bruksvallarna som den svenska längdeliten brukar ha sitt genrep inför världscuppremiärerna i november. Men den tidiga snön är inte tillräckligt tidig (eller i alla fall pålitlig). I Bruksvallarna investeras nu 15 miljoner kronor under en treårsperiod för att anlägga snökanoner (för att kunna erbjuda snögaranti från 15 oktober), skidstadion, skidskyttestadion och elljusspår. Ett antal nya tekniska lager över landskapet, med andra ord.

Satsningen på längdskidåkning i Bruksvallarna innebär dessutom en teknologisering av landskapet på ett annat och potentiellt mer långtgående sätt. Spårsystemen kostar Funäsdalsfjällen 3 miljoner om året och sedan något år tillbaka krävs ett obligatoriskt spårkort som kostar från 60 kronor per dag till 850 kronor per säsong. Vad obligatoriskt innebär i det här sammanhanget är dock oklart. Det är nämligen inte rättsligt prövat om kommuner, markägare, arrendatorer, skidklubbar eller någon annan verkligen har rätt att ta ut spåravgifter, eller om ett sådant krav strider mot allemansrätten. (Ett ofta citerat fall i Mora gällde bara en laglighetsprövning). Funäsdalsfjällen är inte ensamt - även på klassiska skidorter som Åre, Mora, Östersund och Falun har spåravgifter införts nyligen. Den största motståndaren är Naturvårdsverket, som lutar sig mot skrivelsen i regeringsformen 2 kap.18 § att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Naturvårdsverket skriver vidare:

För att avgift ska kunna tas ut för tillträde till sådana anläggningar torde också krävas att de erbjuder förhållanden för skidåkning som kräver större investeringar, såsom höga kostnader för exempelvis konstsnötillverkning (som möjliggör en längre skidsäsong än vad fallet är med natursnö). Anläggningar av ovan beskriven art förekommer i allmänhet i anslutning till för tävlings-/elitträningsändamål inrättade ”skidstadionområden” som inte sällan är helt eller delvis inhägnade eller på annat sätt avspärrade för direkt tillträde, vilket i sig talar för att allemansrätten kan anses vara upphävd åtminstone inom det inhägnade/avspärrade området.

Längdskidåkning i inhägnade anläggningar sammanfattar detta inläggs tre teman: teknologisering av fjällen, sportifiering och frigörelse från landskap. Men är det en tilltalande utveckling?

En oväntad webbpionjär i Härjedalen

2011-04-07T09:49:00.001+02:00

Utanför fönstret viner snöstormen. Men det är inte aprilväder i Göteborg, utan en senvintersnöstorm i Bruksvallarna i Härjedalsfjällen, där jag har slagit mig ned för fyra veckors skrivarstuga om de kunskapsintensiva tjänsteföretagens historia.

De sista dagarna har jag ägnat åt webbyråns historia, som ett sätt att förstå omvandlingen av IT, medie- och reklambranscherna sedan internets genombrott. Något oväntat finns det faktiskt en lokal koppling. Det lilla familjeföretaget Bruksvallarnas Rökeri - som jag med lite god vilja kan se från stugfönstret - var nämligen en pionjär på marknadsföring och handel över internet. Våren 1995 satte de upp en hemsida och marknadsförde och sålde rökt renkött och hjortronsylt. Initiativet lyftes fram i flera tidningar som exempel på att webben kan vara nyttig även för små företag. SAF-Tidningen näringsliv meddelade den 27 oktober 1995 att:

Bruksvallarnas Rökeri uppe i fjällen i Härjedalen har en egen annonspelare, en egen web-sida. Med den kan de nå en hel värld med 55 miljoner användare, eller så ingen alls. Att marknadsföra sig via Internet kan bli lätt som en affisch i skogen, om du inte vet hur du ska göra.

Resonemanget är tidstypiskt .Det speglar å ena sidan de drömmar och förhoppningar som knöts till att internet skulle eliminera grossistledet och möjliggöra en ny form av relationsmarknadsföring med direktkontakt och interaktivitet mellan kund och leverantör. Det speglar å andra sidan den stora osäkerheten kring det nya kommunikationsnätverket och den gryende efterfrågan på vägledning och expertis som var grunden till webbyråernas explosionsartade tillväxt från 1996.

Normala olyckor i Fukushima och Forsmark?

2011-03-19T13:46:00.000+01:00

Det är svårt att låta bli att kommentera kärnkraftsolyckan i Fukushima, som den senaste veckan har fått hela världen att hålla andan. Jag har själv inte forskat om kärnkraft, men i undervisningen i teknikhistoria och tekniksociologi för civiliingenjörsstudenterna på Chalmers brukar jag använda mig av den amerikanske sociologen Charles Perrows analys av Three Mile Island-olyckan i Harrisburg 1979 i boken Normal Accidents från 1984. Perrow kritiserar det gängse tillvägagångssättet för att förklara olyckor, där man letar efter enskilda fel i konstruktion, underhåll eller drift istället för att titta på egenskaper hos själva systemen. För en organisationsforskare är det en självklarhet med ignorerade varningar, onödigt risktagande, dåligt utförda jobb, missledande utsagor och rena lögner. Sådant sker i alla organisationer och är en del av det mänskliga tillståndet. Men i samband med komplexa och potentiellt farliga aktiviteter som kärnkraft kan konsekvenserna bli stora.

Perrows detaljerade beskrivning av förloppet som ledde till härdsmältan i Harrisburg är en fascinerande läsning om hur mycket som kan gå fel i komplexa system med samspel mellan mänskliga operatörer och oöverskådliga, interagerande, dåligt kända processer. Perrow ägnar fem sidor åt den mångfald av komplexa interaktioner som utlöstes under de första 13 sekunderna (!) av TMI-olyckan och menar att i den typen av system som kärnkraftverk representerar - med interaktiv komplexitet och täta kopplingar - är olyckor så oundvikliga att de bör betraktas som normala - inte i bemärkelsen vanligt förekommande men som en del av grundförutsättningarna. Perrows teorier har fått stort inflytande, men också ifrågasatts, framför allt av forskare inom High Reliability Theory, som menar att komplexa interaktioner inte är så viktiga som Perrow hävdar och att det går att bygga organisationer som kan hantera även komplexa och tätt kopplade verksamheter.

Perrow blev sannspådd i samband med Tjernobylolyckan i april 1986, bara två år efter publiceringen av Normal Accidents (även om Perrow själv inte betraktade Tjernobyl som en normal olycka utan som ett handhavandefel). Fukushima aktualiserar givetvis Perrows tankar igen - även om det är för tidigt att ge en fullständig beskrivning av förloppet. I en krönika i tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists skriver socialantropologen Hugh Gusterson att det är svårt att inte hålla med Perrow och att den helt säkra kärnkraftsreaktorn alltid kommer att finnas bortom nästa hörn. Alister Scott och Jim Watson vid University of Sussex skriver i en artikel med titeln 'Lessons from Fukushima: accidents are inevitable' (och med utgångspunkt i Perrow) om behovet av en öppnare diskussion om katastrofpotentialen i kärnkraftsreaktorer.

Händelserna i Fukushima har också aktualiserat det allvarligaste kärnkraftstillbudet på svensk mark hittills, i reaktorn Forsmark 1 den 25 juli 2006 (till exempel i en DN-artikel från i tisdags). Liksom i Fukushima handlade Forsmarkincidenten om störningar i elförsörjningen. I samband med underhållsarbete glömde man att jorda ett ställverk, vilket orsakade ett stopp i elförsörjningen till reaktorn som snabbstoppades. Två av de fyra dieselgeneratorer som skulle ge reservkraft fungerade inte. De två som faktiskt fungerade räckte visserligen för att kyla reaktorn, men eftersom även matningen av ström från batterier slogs ut förlorade teknikerna tillgång till viktiga mätinstrument så att de i princip förlorade kontrollen över reaktorn i 22 minuter. Meningarna är delade om hur nära ögat det var, men Forsmark har i vilket fall tagit plats bredvid Tjernobyl, Tokaimura och Fukushima i kabinettet över allvarliga kärnkraftsincidenter.

I en studentuppsats från 2006 undersökte Sebastian Bay och Anna Lybeck om Forsmarkincidenten var en normal olycka i Perrows mening. Deras slutsats är att Forsmark inte var tätt kopplat och att det är oklart om händelsen var komplex. Forsmarkincidenten stärkte alltså inte teorin om normala olyckor, även om författarna framhåller att teorin är användbar som delförklaring. Fukushima kommer med all sannolikhet ha en stor påverkan på vår syn på risk och säkerhet i allmänhet och på kärnkraft och Normal Accident Theory i synnerhet

Ett fossilfritt Centrala Älvstaden - om tredje uppgiften och forskarrollen

2011-03-09T13:16:00.013+01:00

Stadsbyggnad är verkligen på tapeten i Göteborg. Dels finns ett brett intresse för stadens framtida utveckling, dels pågår en rad stora projekt och satsningar. Som många hamn- och industristäder har Göteborg stora centralt belägna utvecklingsområden och stadskansliet driver ett ambitiöst visionsarbete för Centrala Älvstaden under parollen "En yta stor som Halmstad. Mitt i centrala Göteborg." Inom det Västsvenska infrastrukturpaketet skall 34 miljarder kronor investeras i transportinfrastruktur (och delvis genereras i ett nytt trängselskattesystem). Mistra Urban Futures är ett nytt och stort centrum för hållbar stadsutveckling med starkt fokus på samverkan mellan forskning och samhälle.

Jag har blivit insyltat i referensgrupper, dialoggrupper och workshoppar i samtliga tre projekten. Ibland är jag där i egenskap av transportforskare och ibland i egenskap av miljörörelserepresentant (jag är ordförande i Naturskyddsföreningen i Göteborg sedan 2009). Men oftast är det en blandning, eller snarare den kombinerade kompetensen. Historiker möter ofta förväntningar på att man ska kunna lära av historien och dra tydliga slutsatser. Det är klart att t.ex. min forskning om väg- och järnvägstrafikens politiska ekonomi under mellankrigstiden har en nutidsrelevans, men det krävs ofta några mellansteg. I det här fallet fungerar det väldigt bra att kombinera de historiska perspektivens analytiska klarsynthet med detaljkännedom om de pågående processerna och utmaningarna. Samtidigt kräver det att jag funderar på vilken hatt jag har på mig. I vilken egenskap och med vilken auktoritet medverkar jag? I workshopformen är det sällan ett problem, eftersom man i första hand representerar en kompetens och inte en organisation, men ju mer officiell formen blir, desto större blir behovet av medvetenhet.

Jag kom just tillbaks från precis en sådan workshop om ett fossilfritt Centrala Älvstaden, där experter i form av forskare, stadsbyggare och andra intressenter (men tyvärr inte så många företag) ägnade två dagar åt att ta fram ett underlag för visionsgruppen. Det hela var mycket givande på flera sätt: att behöva formulera historiska erfarenheter i termer av nutidsrelevans; gränsöverskridande informationsutbyte; nätverksbygge. Den 25 man starka gruppen var väldigt homogen i termer av miljöfokus och systemsyn. Jag uppskattade att få den bekräftelsen som det innebär att träffa likasinnade, men om man vill ha mer nyskapande diskussioner är nog en annan sammansättning att föredra.

Gårdagen tillbringade vi i Centrala Älvstadens lokaler i Frihamnen. Byggnaden är DFDS gamla Englandsterminal och väckte minnen från min tid som doktorand i England och flitig färjeresenär. Senast jag var här sommaren 2005 när jag släpade mina tillhörigheter hem från Cambridge. Året därpå lades färjelinjen ned, sannolikt som offer för lågprisflygets expansion, och nu står terminalen som ett minnesmärke över en svunnen tids långsammare mobilitet. Där - under balkarna i taket där det fortfarande står "border control" - ägnade jag framför allt min energi åt begreppet regionförstoring, som har fått en enormt viktig roll som konkurrensstrategi i samtliga Sveriges regioner. Därmed har det blivit en avgörande drivkraft för transportinvesteringarnas inriktning och i förlängningen såväl städernas som landsbygdens bebyggelsestruktur och rörelsemönster. Logiken bakom regionförstoringen låter övertygande, men om det är något vi kan lära av historien är det att sanningar som omhuldas av alla inblandade - och allra helst med vetenskaplig legitimitet - oftast är källan till morgondagens problem. Det finns nog anledning att återkomma här på bloggen.

Digitala reklamundret i GP och på ADA

2011-03-02T12:46:00.010+01:00

Pappersversionen av gårdagens Göteborgsposten ägnade mycket utrymme åt vårt forskningsprojekt om det digitala reklamundret - på förstasidan en stor bild på Kokokakas grundare Jimmy Herdberg och i ekonomidelen ett helt uppslag åt intervjuer med Jimmy och mig. Artikeln föranleddes av gårdagskvällens välbesökta träff på ADA där vi presenterade preliminära resultat för hundratalet reklamare och andra "kreativa" i Göteborg.

Det är en bra artikel, men i en tidningsartikel går det bara att berätta en story och då har GP valt att rubriksätta det som en Göteborgsk framgångssaga. Så kan man förvisso se det, men några kommentarer är på sin plats.

Det digitala reklamundret är framför allt en intern historia för (den globala) reklambranschen: reklamare som delar ut priser till varandra, rekryterar varandra och köper upp varandras företag. Kreativ reklam skapar sannolikt värden både för kunder och för städer, men det är svårt att värdera. Om man ska lyfta fram något specifikt Göteborgskt i det digitala undret så måste det bli framgångssagan Forsman & Bodenfors (under vilkas hägn t.ex. Kokokaka har vuxit upp). Inom digital reklam representerar Forsmans affärsmodell kontinuitet och långsiktiga kundrelationer, snarare än det "fräcka" och kaxigt häftiga som annars ofta är kännetecknet för prisvinnande reklam.

Det är lite ironiskt att en artikel om hur det digitala tar över inte finns tillgänglig i nätversionen. Kanske är det GP-redaktionens hämnd för att Jimmy Herdberg i intervjun säger att:

- Dagstidningen kommer att tappa väldigt mycket. Den enda fördelen är att den är enkel att ta med sig. Det är extremt dyrt att ge ut en tidning varje dag och känns gammaldags. När det gäller dagsfärska nyheter har den inga fördelar.

Ken Olsen in memoriam

2011-02-24T15:29:00.003+01:00

För drygt två veckor sedan dog Ken Olsen, en av datorhistoriens stora entreprenörer. Olsen var en av grundarna till Digital Equipment Corporation (DEC), som från 1960-talet växte till att bli världens näst största datortillverkare genom att sälja minidatorer. Minidatorerna var inte särskilt små, men avskalade och kostade bara en femtedel eller en tiondel av en stordatoranläggning. Att DECs datorer kom utan någon vidare kringutrustning eller mjukvara bekom inte kunderna så mycket eftersom de till stor del var antingen avancerade användare som själv kunde programmera eller också var OEM (Original Equipment Manufacturer)-företag som byggde in DECs datorer i egna system och sålde vidare.

Det känns lite paradoxalt att skriva om Olsen här, eftersom min forskning syftar till att flytta datorhistoriens fokus från datortillverkning till användning (och från de få stora männen som grundade datortillverkande företag till de något fler männen som använde databaserade system i sin verksamhet från 1950-talet och framåt). Men det finns två skäl att fästa uppmärksamhet vid DEC även ur användarsynpunkt. Det ena är att de utländska företagens svenska verksamhet (inklusive IBM men i synnerhet Digital) har blivit styvmoderligt behandlade i tidigare forskning, som till stor del har fokuserat på den svenska datorindustrins misslyckande. Om man är intresserad av användning och spridning av innovationer är de utländska tillverkarnas svenska dotterbolag viktiga, eftersom de förmedlade det stora flertalet datorer i Sverige. Den andra anledningen är DECs kundkrets av avancerade användare: för processtyrning och andra industritillämpningar, på universitet och högskolor och se de här OEM-tillverkarna.

När jag dokumenterade Sveriges IT-industri före 1980 intervjuade jag därför Birger Kvaavik, Sverige och Nordenchef för DEC mellan 1970 och 1981. Birger träffade förstås Olsen, som var känd som en idiosynkratisk karaktär. När han var i Sverige var det en chansning att ha med honom vid säljmöten med företagsledningar, eftersom han inte alltid höll sig till det överenskomna "scriptet".

Vad hände med Digital? Jo, minidatorplattformen konkurrerades ut av persondatorerna, det blev svårt för de etablerade företagen att hänga med och Digital köptes av Compaq 1998 efter åratal av stora förluster. Den som vill se en lite väl konventionell hyllningsvideo till Olsen kan klicka här.

Sjungande datorer

2011-02-11T11:43:00.007+01:00

På 1950-talet var det närmast ett måste att en datamaskin skulle spela en trudelutt när den invigdes. Den 1 april 1954 fick Sveriges första digitala dator, BESK, sålunda spela Helan går för bland andra datorpionjären John von Neumann. Saabs BESK-kopia Sara kunde spela såväl Calle Schewens vals som Flickan i Havanna. När Asea 12 december 1958 invigde sin första dator Facit EDB - även det en kopia av BESK - spelade den till kvällstidningsreportarnas förtjusning en elektronisk luciasång. (Samma dator fick för övrigt även spela en sorgesam melodi på sin begravning sju år senare).

1950-talets sjungande datorer är inte bara kuriosa, utan pekar på flera tidstypiska inslag. Det fanns faktiskt en nyttoaspekt av att koppla högtalare till räkneenheten eller registret - både på BESK och Sara användes dessa för att varna maskinskötaren om maskinen var i olag. Men datorernas musicerande var också en manifestation av det nationella svenska datorprojektet, där Facit och Saab skulle ta upp kampen med IBM och de andra, främst amerikanska, leverantörerna. Det är alltså ingen slump att datorerna fick framföra just nationalskalden Evert Taube eller musik tillhörande de svenskaste av ritualer.

På 1950-talet var man också mer benägen än idag att tänka på datorer i mänskliga termer. Elektronhjärna var ett tag den vanligaste benämningen på de digitala datamaskinerna och enligt cybernetikens idéer, som lanserades av Norbert Wiener 1948, fungerade maskiner och människor på samma sätt och kunde förstås med samma teorier. På datorernas grund förväntades automationen förlängas även in på mänskliga områden och musiken var inget undantag.

Att datorer inom en snar framtid skulle börja tala (om än kanske inte sjunga) människors språk har förresten hängt med även i senare framtidsvisioner. När IBM lanserade System/360 1964 lyftes talgeneratorn fram som en intressant framtidsapplikation. Och populärkulturella representationer av talande datorer hittar vi såväl i bilserier som Knight Rider och Automan som på var och varannan kommandobrygga i yttre rymden.

Hur de sjungande datorerna lät? Den som vill kan njuta av tonerna från Saabs 1960-talsdator D21 genom att klicka här.

Skiftande konjunkturer för öppen källkod

2011-02-11T10:54:00.006+01:00

I en krönika i dagens Computer Sweden frågar Anders Lotsson om vi minns de öppna systemen. Lotsson skriver att begreppet öppen källkod myntades först 1998, men att principen öppen källkod i datorhistoriens början var en självklarhet. Under stordatorepoken - när systemen skräddarsyddes för varje enskild användande organisation - gick det inte att föreställa sig något annat än öppen källkod. Det var först med framväxten av standardprogram som egna produkter som källkod blev en affärshemlighet.

Martin Campbell-Kelly och Daniel Garcia-Swartz har skrivit flera intressanta artiklar om historiska perspektiv på samtida nyckelord inom IT, till exempel software-as-a-service och outsourcing. I en artikel från 2009 diskuterar de just de skiftande konjunkturerna för öppen källkod med utgångspunkt från IBM (som fram till och med 1970-talet hade en marknadsandel på runt 70 procent av den globala datormarknaden). På 1950-talet följde IBM öppen källkod-modellen - mjukvaran kom med källkod, var "avgiftsfri" och utvecklades i samarbete med användarna. Vid mitten av 1980-talet var situationen den omvända - IBMs mjukvara var stängd, såldes eller leasades oberoende av hårdvaruförsäljningen och skrevs utan samverkan med användarna. Idag är IBMs mjukvaruverksamhet huvudsakligen proprietär - upp till 20 procent av företagets totala intäkter kommer från konventionella mjukvaruprodukter, även om IBM också tillhandahåller och stödjer viss öppen källkod-mjukvara.

Författarna förklarar IBMs strategi som en ständig anpassning mellan att å ena sidan skapa stöd för IBMs hårdvaru- och mjukvaruplattform, å andra sidan få intäkter från plattformen. På 1950-talet dominerade incitamenten för att skapa anslutning till IBMs plattform. På 1980-talet var IBMs marknadsdominans etablerad, men med ökad konkurrens från tillverkare av kompatibla datorer och ökande beroende av proprietär mjukvara som intäktskälla. Det största steget på vägen var beslutet 1969 att separera hård- och mjukvara, delvis framtvingat av den amerikanska konkurrenslagstiftningen. Den senaste hybridstrategin kan tolkas som ett försök att använda öppen källkod för att dels återskapa den dominans för en enskild plattform som IBM uppnådde på 1960-talet med System/360, dels att öka intäkterna från tjänster på bekostnad av den proprietära mjukvaran.

Källor:
Martin Campbell-Kelly & Daniel Garcia-Swartz, 'Pragmatism, not ideology: Historical perspectives on IBM's adoption of open-source software', Information Economics and Policy 21(2009) 229-244.

En empiri för informationssamhället

2011-02-08T13:25:00.003+01:00

Idag var jag förbi Sociologen och diskuterade informationsteknikens samtidshistoria med STS-forskaren Hans Fogelberg. Jag är med i en grupp som ska hitta en lämplig fortsättning på projektet Från matematikmaskin till IT och i höstas sökte Nina Wormbs, Maths Isacson, Inger Gran och jag pengar från Internetstiftelsen för en översikt över befintlig forskning om IT-användningen i Sverige från 1980. Hans fick uppdraget och kan nu berätta om ett digert jobb att orientera sig i den mångfald rapporter, utredningar och avhandlingar som finns. Han kunde samtidigt preliminärt bekräfta det som jag hela tiden har sett som en grundläggande motivering för att göra en större forsknings- och/eller dokumentationsinsats om IT-historia från 1980: att väldigt mycket av den befintliga litteraturen saknar den kontext och/eller empirisk förankring som krävs för att vi på allvar ska kunna skriva informationssamhällets historia. Det finns många utsagor om framtidsutsikter eller fallstudier av effekter av IT inom ett visst område, men för en teknikhistorisk studie - där teknikutvecklingen tas på allvar och förstås i samspel med omgivningen och där kontext och sammanhang står i centrum - finns det förvånansvärt lite att bygga på. Men det ska vi förhoppningsvis kunna råda bot på på några års sikt.

Världsbäst på digital reklam ...

2011-01-21T15:22:00.005+01:00

Idag kom Gunn Reports årliga rankning av världens mest prisbelönta reklamkampanjer och reklambyråer. I den digitala kategorin är det idel svenskt i topp. Forsman & Bodenfors och DDB Stockholm delar förstaplatsen, följda av Crispin Borter + Bogusky (som är amerikanska men har sitt Europakontor i Göteborg). 4:a är Farfar - trots att byrån lades ned i april.

Det var just Gunn Report som vi använde för att definiera det svenska digitala reklamundret när vi skapade projektet, men då 2007 års upplaga där 4 av 10 byråer på tio-i-topp-listan kom från Sverige. Nu är alltså det digitala undret ännu mer markant, trots att många av de tidigare nyckelpersonerna har rekryterats till toppbyråer utomlands. I dagens Resumé skriver Fredrik Thambert att svensk reklam "har visat sin styrka gentemot resten av världen" och att DDB Stockholm och F&B "visade vart skåpet ska stå".

Men vad är det för styrka och för skåp? Gunn Report bygger liksom många andra sätt att mäta framgång i reklamvärlden på pristävlingar, där priserna delas ut av jurys bestående av kreatörerna själva. Sambandet mellan dessa interna pristävlingar och varumärkesbyggande och annan nytta för reklamköparna och samhället är inte alls enkelt. En viktig del av vårt projekt är därför att tolka och förstå pristävlingarnas roll för reklambranschen och dess aktörer.

Det nya med nya medier

2011-01-20T14:30:00.005+01:00

Jag har just avrundat en MTS-kurs om Nya medier som jag och Ann-Sofie Axelsson hållit under hösten för 22 civilingenjörsstudenter. Innan kursen tänkte jag att begreppet "nya medier" var måttligt lämpligt och användbart. Nu har jag ändrat mig och jag ska försöka förklara varför.

Visst finns det problem med att tala om just "nya" medier. Det är inte exakt och pekar inte på inneboende egenskaper hos det som beskrivs. Nyhet är förgängligt - snart är det nya gammalt och något annat nytt. Som Internetworlds Johan Larsson påpekade i ett blogginlägg härom året: den generation som håller på att bli vuxen nu är uppvuxen i en värld där internet och andra aspekter av nya medier är en självklarhet. Det nya blir sist men inte minst ofta ideologiskt värdeladdat, alternativt förknippat med specifika epoker (tänk 90-talets IT-yra).

Så varför inte göra som Mattias Hansson i förbigående föreslog i Digitala undret-projektets vittnesseminarium förra året: skippa det där med "nya medier" och säg digitala medier eller interaktiva medier istället? I många stycken är det ju det digitala som har förändrat medielandskapet och interaktiviteten som är de nya mediernas främsta kännetecken. Men det finns problem även med dessa begrepp. Att fokusera på det digitala eller elektroniska pekar mot ett snävare teknikfokus och det är dessutom inte alltid särskilt lätt att definiera vad som är digitalt. Digitalt antyder ett motsatsförhållande till det analoga, istället för att fokusera på omformandet av medierna. Interaktivitet är erkänt svårdefinierat och har ännu starkare ideologiska undertoner av valfrihet och delaktighet.

Nej, då föreslår jag att vi räddar nya medier-begreppet genom att specificera det och låta det stå för själva interaktionen mellan det nya elektroniska/digitala/datorbaserade och de gamla kanalerna. I New Media: A Critical Introduction (2003) definierar Martin Lister et al nya medier som:

those methods and social practices of communication, representation, and expression that have developed using the digital, multimedia, networked computer and the ways that this machine is held to have transformed work in other media (2)

Resonemanget bygger bland annat på inspiration från Jay Bolter och Richard Grusin, som i Remediation: Understanding New Media (1999) drev tesen att varje medium omformar sina föregångare genom att erbjuda en mer omedelbar eller autentisk upplevelse, men att detta löfte om förändring gör oss medvetna om mediet som medium, vilket skapar en rörelse mellan vad det kallar immediacy och hypermediacy (20). Nåväl. Lister et al fortsätter med att beskriva hur omskapandet formas av fem kvaliteter hos nya medier:

Digitalitet - vilket i förlängningen innebär inslag av avmaterialisering, miniatyrisering, tillgänglighet icke-linjärt och i höga hastigheter, samt enkel manipulation av innehåll och form.
Interaktivitet - publiken/användarnas förmåga att intervenera och förändra.
Hypertext - att länkar till annat material blir en del av innehållet, vilket premierar det icke-linjära.
Utspridning - mediekonsumtion och inte minst -produktion sker decentraliserat och spritt i tid och rum.
Virtualitet - så svårdefinierat att jag får stå över tills vidare ...

När nya medier beskrivs i termer av egenskaper och omvandling blir det ett användbart begrepp (en alternativ men liknande indelning i egenskaper finns i The Language of New Media (2001), där Lev Manovich beskriver kvaliteterna som numerisk representation, modularitet, automation, variabilitet och "transcoding").

En av hemtentafrågorna gick för övrigt ut på att diskutera nya medier och ett antal närbesläktade begrepp och välja det som är mest relevant för samtiden. Nya medier fick 2 röster, liksom nätverkssamhället. 3 föredrog informationssamhället och 1 mediekultur. Ingen röstade på digitala medier.

Livet i arkivet

2011-01-18T18:27:00.001+01:00

Förra veckan fick jag brådstörtat planera in en resa till ABBs arkiv hos Elanders i Västerås. Nu var det inte någon uppoffring i sig - historiker brukar älska sina arkiv och jag är inget undantag. För utomstående kan det vara svårt att förstå den glimt av längtan som tänds i en historikers ögon när han eller hon tänker på arkivarbetet. Och det är klart - att tillbringa två dagar bland mappar om administrativ rationalisering på 1960-talets Asea kommer nog aldrig att bli ett folknöje. Men om man nu ägnar sin arbetstid åt att återskapa och tolka historiska skeenden - då blir tiden i arkivet något av en höjdpunkt. För det är i arkivet som fantasin och kreativiteten kommer fram, historikern får kontakt med det förflutna och historieforskningen blir en tidsresa. Att sitta timme efter timme eller dag efter dag och följa en historisk aktörs efterlämnade handlingar innebär också att försöka sätta sig in i hans eller hennes (oftast hans) position. Det innebär att försöka återskapa den osäkerhet och de vägval och möjligheter som alltid finns i ett beslutsögonblick, men som bleknar i efterhand när det som hände verkar så självklart. Det innebär att försöka leva med i aktörernas språkbruk, beslutsångest, temperament, ideologier och värdegrunder. I bästa fall vill säga - det är inte alltid man hittar ett så rikt material. Många gånger får man nöja sig med att pussla ihop fragment för att få en grundläggande förståelse av vad som har hänt.

Aseas historiska arkiv är på många sätt arkiv när det är som bäst. Det är innehållsrikt och välförtecknat. Man får sitta i anslutning till själva arkivet med snabb åtkomst till materialet (istället för i en forskarsal där man under strikt övervakning får disponera högst 5 volymer i taget). Personalen är vänlig och hjälpsam. Arkivet är inrymt på Aseas kärnområde i de gamla Mimerverkstäderna i Västerås.

Men nu verkar det vara slut på det. Anledningen till min brådskande visit till Västerås var att arkivet ska packas ned i lådor och det är oklart när eller ens om det kommer att bli tillgängligt igen. Vad jag förstår har ABB gjort anspråk på lokalerna och i det tilltänkta nya arkivet finns inte utrymme att tillgängliggöra det historiska materialet. Och det är synd. Inte så synd om mig - tack vare digitalkameran har jag samlat material så att forskningen klarar sig ett tag. Men synd för Sverige. Asea var länge Sveriges största företag med verksamheter runt om i landet och är en viktig del av den svenska industrihistorien. Arkivet är en unik källa till ett företagande och arbetsliv som berör många enskilda personer såväl som det kollektiva minnet.

Göteborgs mäktiga reklamgurus?

2011-01-11T08:11:00.003+01:00

Ett av mina uppdrag är som projektledare för "Det svenska digitala undret i reklambranschen", ett tvåårigt samarbetsprojekt med Sveriges Kommunikationsbyråer finansierat av KK-stiftelsen. Jag ska, tillsammans med Ann-Sofie Axelsson (här på teknik och samhälle) och Oskar Broberg (ekonomisk historia, GU), förklara varför svenska reklambyråer och kreatörer under det senaste decenniet har varit så exceptionellt framgångsrika i att göra prisbelönt reklam på internet. Projektet ska avslutas under 2011, så det lär bli en hel del om digital reklam på bloggen under våren. Projekthemsidan, för tillfället sorgligt ouppdaterat, hittar ni här.

Det digitala undret uppmärksammades på sätt och vis i söndags i Göteborgspostens årliga lista över de 100 makthavare "som påverkar dig mest". Nummer 72 på listan är Gustav Martner, som är "digitalguru" på Crispin Porter + Bogusky Europe och som inspirerade oss till forskningsprojektet. Ännu högre upp hittar vi två representanter för Forsman & Bodenfors - tillsammans med nyligen nedlagda Farfar den viktigaste byrån för det digitala undret och en av få reklambyråer med "traditionell" bakgrund som tidigt lyckades på nätet. Vd Erik Sollenberg är 69:a och på plats 44 finns nestorn Sven-Olof Bodenfors, som medverkade i vårt vittnesseminarium om Internet, IT-boomen och reklambranschen under andra halvan av 1990-talet.

3 av 100 är inte dåligt för en bransch vars nyckelpersoner sällan uppmärksammas som makthavare. Kan det vara samma "Mad Men-effekt" som fick DN att skriva ett ganska töntigt reportage om DDB Stockholm inför förra årets guldgala? Inte omöjligt, men GP har nog snarare inspirerats av dels Göteborgs strävan att vara ett centrum för allehanda kreativa näringar (som bl.a. har tagit sig uttryck i ADA), dels de ganska exempellösa framgångar som Forsman & Bodenfors har rönt sedan 1990-talet krönt av Crispin Porter + Boguskys spektakulära köp av Daddy i juni 2009.

Teknik- och vetenskapshistoria 2.0?

2011-01-04T11:11:00.003+01:00

I samband med Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna här i Göteborg i november ordnade de bloggande forskarna Nina Wormbs, Gustav Holmberg och Thomas Söderqvist en paneldiskussion med titeln "Sociala medier och vetenskaps- och teknikhistoria. Dags för Teknik- och vetenskapshistoria 2.0?". Diskussionen handlade mest om bloggande och panelen lyckades åtminstone övertyga mig om att bloggen är verktyg som kan hjälpa forskarens skrivprocess och öka forskningens tillgänglighet och närvaro.
Gustav Holmberg räknade upp en rad förtjänster och menade att bloggande representerar ett "lågtröskelskrivande" som hjälper fram skrivprocessen - ungefär som speed chess för schackspelare. Likaså är bloggen ett mnemotekniskt verktyg för att fånga halvfärdiga tankar och idéer som annars skulle gå förlorade. Att presentera delresultat i bloggform ökar transparensen hos och tilliten till forskarsamhället. Interaktiviteten kan skapa en berikande samverkan med forskarkollegor och andra.
Nina Wormbs beskrev bloggande som att "anteckna mer på allvar" och lyfte fram som berikande att bloggens offentlighet ofta tvingar forskaren att inta en tydlig ståndpunkt. Thomas Söderqvist hävdade till och med att han inte längre läser vetenskapliga artiklar, utan tar del av deras innehåll genom andras bloggar. Thomas skickade också en förmaning till forskarsamhället för att det finns så få Wikipediaartiklar med teknik- och vetenskapshistoriskt innehåll.

Här är alltså mitt jakande svar på de bloggande forskarnas anmodan. Och jag har faktiskt redigerat mina första Wikipediaartiklar idag.